Sökresultat

Den heliga fyrenigheten, nej..orden betyder faktiskt nästan prick samma sak. Jag kommer använda ordet impulskontroll i detta inlägg. Vad är impulskontroll då? (Försök 1) Impulskontroll är hundens förmåga att motstå/välja bort att utföra ett (för oss) oönskat beteende som skulle ge hunden tillgång till en (av den) önskad förstärkare. Haha. Vaa? Ja, de var lite väl krångligt formulerat kanske.. Vad är impulskontroll då? (Försök 2) Motsatsen till impulskontroll är ju impulsivitet, t.ex. att hunden ser en bit mat på marken och DIREKT kastar sig över den, att springa ut genom dörren direkt den öppnas, att snabbt hoppa i vattnet efter bollen (fast hunden kanske avskyr vatten! Det kan också vara att bita eller dra i kopplet, hoppa på människor, överdrivet skällande, pip och gnäll, att hunden verkar spänd och nervös eller att hunden är ständigt distraherad. Att lära hunden impulskontroll går ut på att hunden lär sig att den ibland måste (och tjänar på att) vänta tålmodigt för att njuta av något roligt eller givande sen. Impulskontroll ska enligt mig handla om att träna på att i lagom steg fördröja belöning och därmed bygga en större tolerans mot frustration hos hunden . Hur tränar vi impulskontroll då? Tänk såhär: du står i telefonkön till 1177. Vilka faktorer spelar in på din reaktion och dina känslor när rösten säger att "det är 82 samtal före tack för att du väntar"? Har du ont? Är du stressad? Har du ångest? Är du hungrig? Har du sovit tillräckligt? Är det någon där som stör dig? Var väntar du, är det massa ljud som piper, lampor som blinkar, starka lukter? Hur många gånger har du tränat på att lugnt vänta i telefonkö utan att självantända? Hur mycket mindfullness och tålamod har du ärligt talat övat generellt? Hur har det blivit förut när du väl kommit fram, har du fått ett vänligt mottagande eller surt? Vad har du för personlighet? Hur viktigt är det för dig att få prata med en sköterska? Så kommer det vara för din hund också. Impulskontroll är SVÅRT, det är många faktorer som spelar in och det kommer sig inte naturligt för en valp eller unghund (eller vuxen hund för den delen) som inte har fått öva på det. Det är också en livsviktig life-skill för hundar att ha , för som ni förstår kan det vara rent farligt att inte träna upp den förmågan, allra minst är det frustrerande för hunden, för den kommer inte alltid kunna få det den vill direkt när den vill det i detta liv. Att öva impulskontroll och att utöva det kostar , det finns f orskning som visar att impulskontroll hos hundar är en begränsad resurs och att om vi spenderar den på en viss uppgift så finns det inte lika mycket kvar att spendera på en annan uppgift som kommer direkt efteråt. Därför bör vi träna i korta enkla pass så hunden inte ges tillfälle att bli frustrerad och se till att göra något som hunden uppskattar efteråt, leka en stund exempelvis, innan vi ställer andra krav. Ett bra sätt att träna fokus och tålamod på är olika typer av nosarbete, leta godis, enkla spår, eller "mer seriösa spår" som tex viltspår etc. Det finns också massa olika lekar och vardagssituationer man kan använda sig av för att träna impulskontroll. Här ska ni få en övning helt gratis rakt från mitt ömma hundbeteendeutredarhjärta. "Godis på marken" För att göra det enklare för hunden, be den först att sitta eller ligga om den kan det. (och belöna det) Lägg sen en halvtrist godis på marken en bit från hunden. Var tyst. Det du vill här är att JÄTTESNABBT fånga ögonblicket när hunden förstår vad du gör men inte försöker ta godisen. Säg då JA! och ge hunden en annan (godare) godis från din hand. Ta bort godisen på marken och starta om övningen! OBS Om hunden försöker ta godisen innan du hinner säga ja och belöna är det för svåra förutsättningar. Lägg då handen eller sätt foten över godisen för att lugnt hindra hunden från att belöna sig själv samtidigt som du ber hunden om ett enkelt beteende/trick den ka, tex sitt. Belöna det. Helst ska godisen såklart redan från början ligga så långt bort att hunden aldrig försöker ta den, det kan också handla om att du måste va snabbare med att fånga beteendet "inte ta godisen" och belöna hunden som en racerperson. Swosh. Sätt att förenkla övningen för hunden så den kan göra rätt är alltså: Flytta godisen längre bort. Använd en ännu tråkigare godis Var ännu snabbare med att belöna passivitet. När hunden förstått vad leken går ut på och mästrar den som ett proffs kan du börja försvåra i små steg genom att t.ex. flytta godisen lite närmare hunden, ett annat sätt att försvåra är att använda en liiiiite godare godis att ha på marken. Du hänger säkert med. När hunden klarar även steg 2 bra kan du testa att be hunden om ett beteende/trick innan du säger "ja!", och belönar. Alltså: Lägg ut godisen, be hunden tex att snurra runt och när hunden gör det säg ja! och ge hunden en godis. Om hunden försöker ta godisen på marken lägg handen över, be om enkelt trick som du belönar och backa sen träningen till steg 1 eller 2. En himla flådig bonus med denna övning är att hunden samtidigt som den övar upp sina impulskontrollskills faktiskt också lär sig att de göttaste kommer från dig, istället för att typ äta den där goda (bajskorven, pappret, tuggummit) grejen på marken. Hurra! Kolla här, en film i tokigt format där Spiken som är himla bra på impulskontroll visar lite olika varianter på ovan! PS. Kom ihåg att alltid ha den där telefonkön i åtanke när du tränar impulskontroll med din hund. Behöver du hjälp med träningen kontakta mig så knåpar jag ihop något till er! Alltså gör det! Det blir kul! Här kan ni läsa mer om det där med att impulskontroll kostar om ni har lust. Här kan ni läsa mer om Errorless learning Här kan ni läsa mer om viltspår

Föredrar du videoföreläsning framför att läsa? Varsågod och klicka på filmen nedan! Problem med hundmöten är väldigt vanligt och kan va jättejobbigt. Ofta kan det kan vara svårt att se något tydligt samband, ibland skäller hunden på andra hundar, ibland inte, man kan skämmas inför de man möter och man kan få höra elaka saker som kan vara svåra att skaka av sig. Man tränar så gott man kan varje promenad, man försöker minnas vad som sagts om hundmöten på valpkursen eller unghundskursen man gick. Det var något om avstånd minns man, men vad mer, hur ska man faktiskt GÖRA? Så kanske man googlar eller frågar i en hundgrupp man är med i, och där kommer man sannolikt, lite beroende på vad det är för källa, få höra att skvallerträning är amazing och bästa träningen för hundmöten. Har man mycket otur får man höra att man ska korrigera hunden genom att rycka i den om den agerar utåt så den lär sig att inte göra så mer. Men det avfärdar man eftersom man inte tycker att det låter varken trevligt eller smart (och det har man rätt i). Så! Man testar skvallerträning istället, och det funkar väl kanske okej, men bara på jättelångt avstånd. Eller så kanske man inte riktigt förstår hur man ska göra, eller så verkar allt istället bli värre av det? Man undrar, vad fasen gör jag för fel? Skvallerträning som är så himla bra för alla andra. Mina 5 cent. Skvallerträning är bra, alltså det kan till och med vara toppen, men jag använder inte det som default-åtgärd i hundmöten för jag upplever helt enkelt inte att det är så himla hjälpsamt i det sammanhanget rent generellt. WHY? Jo: Det kan finnas väldigt många skäl till att hundar reagerar på andra hundar ute på promenaden. Kolla: De kan ha jobbiga erfarenheter kring andra hundar De kan ha ont i sin kropp De kanske fått hälsa på hundar på promenad förut och därmed fått en förväntan på det som sen blir till frustration när hunden plötsligt inte får hälsa Den kanske inte har socialiserats tillräckligt med andra hundar när den var liten Vi kan ha råkat belöna beteenden vi inte vill ha (och på det sättet förstärkt dem) Den kan ha inbyggt i sin ras att va misstänksam eller ljudlig mot andra Den kan vara understimulerad och har hittat på utfall som ett jobb om den saknar annat jobb Den kan vara unghund och därför ha svårt att sortera intryck * Den kan göra det för att få feedback/uppmärksamhet från oss * Det kan vara ett inlärt beteende som kanske började med en känsla men nu bara är vana och reflex Den kan vara rädd Den vet kanske helt enkelt inte hur den förväntas bete sig, den har aldrig fått lära sig det. Människan som håller i kopplet kan vara rädd eller arg Det kan vara en kombination av flera saker. Det är alltså oerhört individuellt vad som är orsaken till att en hund reagerar negativt i hundmöten, och därför är det också oerhört individuellt vilken sorts träning som kommer fungera. Det kan vara rätt svårt att lista ut vad som är orsaken/orsakerna till hundens beteende, men det är en väldigt viktig nyckel till att kunna hjälpa hunden. Det är lätt att man blir hemmablind och får svårt att se hur det egentligen står till med hunden och en själv, och ännu svårare att veta vad som är bäst att göra, därför är det jättebra att vända sig till ett proffs och få hjälp. Jag hade en kund en gång vars hund helt slutade göra utfall bara av att matte blev konsekvent med att de aldrig hälsade på människor ute eller andra hundar i koppel. Bingo! Hunden fick mer kontroll, han kände sig trygg med att "vi ska inte engagera oss i andra, jag kommer inte bli tvingad till det", och det räckte för den individen. Andra hundar behöver mycket träning , de behöver övingar som först lärs in i helt andra situationer för att gradvis sen flyttas ut till de där "heta situationerna" där man kan komma att möta en hund. Vissa hundar behöver framförallt få mer positiva känslor, mer positiva, kring hundmöten, och vissa hundar behöver helt andra saker! Låt mig ta mina egna hundar som exempel på att det kan vara himla olika. OBS detta är inte en "gör såhär-guide". Miri podenco är en hund med väldigt mycket känslor rent generellt. Hon är alert och har mycket energi och en kombo av attityden "full fart framåt" och "va fan är de där?!". Hon har alltid varit mer eller mindre reaktiv. I början tog det sig i uttryck i att hon blev väldigt uppåt när hon såg hundar. Hon ställde sig på två ben eller gjorde uppvarvade podencohopp mot den andra hunden och kunde också skälla. Det var inte av rädsla eller aggression, det var en uppjagad glad reaktivitet som hon också kunde visa mot bilar, utekatter, andra människor ja egentligen vad som helst. Efter 5 (!!!!) olika attacker från lösa hundar ändrades den där känslan för Miri. Det blev en annan typ av reaktion där Miri sa till andra hundar "HÅLL DIG BORTA FRÅN MIG DITT EVENTUELLA ASSHOLE ANNARS SKÄR JAG DIG!!". Miri ska inte träna skvallerträning på andra hundar, det kommer inte hjälpa henne. Om jag tränar på ett sätt där jag belönar henne för att hon ser en annan hund så kommer hon bli ännu mer alert och uppskruvad när vi är ute, hon kommer börja leta andra hundar för att få belöning, och jag vill inte lägga den uppgiften på henne. Det ska inte vara hennes jobb att se andra hundar och agera, det ska vara mitt. Miri har alltså både starka känslor kring andra hundar, negativa upplevelser, ett allmänt högt på-system och ett starkt kontrollbehov. Dessutom kan skvallerträning vara bökigt och svårt i en situation där man dels ofta har jobbiga känslor själv, och dels har en hund som vill skälla och skutta och göra utfall, man ska tänka på att ta ut avstånd och att belöna med rätt timing och rätt ordning och se till att hunden inte skrämmer någon och att fumla fram den där osttuben och "ursäkta vi tränar kan ni vänta" o herregud det kan va så stressigt. Det som hjälpt Miri är först och främst det som är grundstenen i den här typen av träning, jag har vart inne på det förut, att ta ut avstånd, och att hon får ut den där energin och de där känslorna åt något annat håll än den andra hunden. Hon behöver också känna att hon gör något annat ballt, som inte är att jaga bort läskiga hundar och vi har lite olika sätt att göra detta på. Sätt 1: När jag ser en annan hund (eller hare eller katt) ute tar jag ut så mycket avstånd som jag kan, jag matchar Miris energi för att få henne med mig och säger glatt och rätt högt "då går vi!!" som är en signal vi tränat väldigt många gånger i alla möjliga andra lägen och nött in ordentligt. Det är fart och fläkt i rörelserna. Vi hoppar rakt in i skog om vi får möte på vägen, vi vänder och går andra hållet om det inte går på annat sätt, jag ber folk stanna, vända, vänta osv, vi joggar tillammans ut på ängar eller klafsar rakt genom små bäckar, vi gör alltid vårt allra bästa att ta ut avstånd så inte Miri behöver reagera utåt. Miris första jobb här är att fokusera på mig eller på uppgiften att röra sig med mig bort. När vi kommit en bit bort från hunden så kastar jag godis nästan våldsamt längst med marken åt ett annat håll än den andra hunden är, Miris andra jobb blir att "flyga på" godisarna och söka kontakt med mig efter varje godis-ät, medan vi tar oss längre och längre bort från hunden. Mitt kastande är mer intressant än hunden och vi fortsätter så tills jag märker att Miri fått ut det hon behövde, då övergår jag istället till att kasta godisar lugnt och utspritt som hon får nosa och söka som sitt tredje jobb . Jag passar på att lugna ner min egen andning. Det blir som en coola ner sig stund för oss båda. (såklart görs detta när den andra hunden är långt borta) Sätt 2. Jag kastar, medan vi rör oss bort från eller förbi den andra hunden, min vante eller något annat mjukt på marken framför Miri och säger "får jag den då?" (Som är en signal/ett trick jag nött in i massa olika andra lättare situationer innan). Miri flyger på den och plockar upp den med munnen och sedan är hennes jobb att hon ska gå vid min sida och bära den och titta på mig (hon väntar på att jag ska säga tack och ta den från henne och byta den mot en godis.). Denna uppgift är lite klurig för Miri. Hon måste koncentrera sig mycket för att klara av att hålla något i munnen, gå och titta på mig samtidigt så hon kan helt enkelt inte göra annat också då, såsom att göra utfall. Såhär såg det ut i början när vi tränade detta: Hon tycker att detta är roligt och hon ser stolt ut när hon gör det. Miri har aldrig blivit attackerad av en hund medan hon bär en vante i munnen, hon har alltid bara blivit belönad och firad, vilket hjälper hennes känslor på traven här, plus att både hjärnan och kroppen är upptagen med vant-bärandet, så utfallen uteblir. När man har en vante i munnen blir det dessutom svårare att skälla, om man nu ändå skulle känna för det. Här tränar vi i en betydligt svårare situation där en schäfer står och skäller på oss. Vi har som sagt tränat in detta i lugna situationer, vi började inomhus, och sen många många repetioner ute utan andra hundar. Man kan inte, med någon form av skill, ha livekonsert som steg 1 så att säga. Man måste ju repa och repa och repa först i sitt garage hemma utan publik. Här gör vi samma trick när vi passerar en utekatt som försöker provocera oss genom att sitta och stirra. Jag påkallar Miris uppmärksamhet tyst för jag vill inte skrämma katten så den ska börja kuta. Spiken är en helt annan typ av person. Hon är rent generellt ganska försiktig, och behöver väldigt lång tid att processa saker jämfört med Miri, hon är inte extrovert som Miri utan vänder saker inåt. Hon spelar inte tuff, hon är skör och visar det . Spiken har aldrig haft rädslor eller surkänslor kring andra hundar, hon tycker mycket om dem. Hundar är nog Spikens favoritart faktiskt. Hennes grej på promenad är att hon ibland kan dras med av Miris känslor om dom båda är med, och att hon väldigt gärna vill stanna, sätta sig eller lägga sig och titta väldigt länge på den andra hunden, och ibland vill hon också gärna fram och säga hej. Hon kan bli ängslig om den andra hunden verkar arg och/eller skäller men har i grunden en bra känsla kring andra hundar, hon har bara inte haft ett 100 % hjälpsamt eller artigt beteende kring dem. Vi har tränat så att Spiken får titta klart om jag märker att hon samtidigt är lugn med att vara där vi är och såklart att den andra hunden inte blir påverkad av att hon tittar. Med tittar klart menar jag att hon får vara stilla (som hon vill) och titta på den andra hunden tills hon processat färdigt och då fortsätter vi bara gå. Känner hon sig däremot nervös eller varvar upp och vill fram så är det inte hjälpsamt att titta klart, utan då använder jag "då går vi", och så rör vi oss från den andra hunden. Tittar hon och jag ser att hon blir lite ängslig, som på filmen här (I början har hon en lite vissen svans och vänder bort huvudet?) så säger jag "Vänd om" och backar några steg först och främst. (Ser ni att hon blir lättad och gladare efter några steg mot mig? Det var skönt att inte stå kvar tyckte Spiken.) Ofta är det hjälpsamt att man backar i början av att man rör sig bort, hundar har en grej för att vi backar, de tycker det är härligt att gå mot oss då. (Självklart ska "Vänd om" också tränas med många repetioner i enkla situationer utan andra hundar först. Det kan vara svårt att lära sig att sluta kolla på det man fokuserar på och istället vända och gå mot matte, det behöver nötas in) I klipp 2 i filmen ovan ser ni hur hon går vid mig och tittar mer avslappnat på hunden, (kika på hennes öron som är mjukare än i klipp 1, hon är också avslappnad i kroppen och runt ögonen, det syns inte på filmen men svansen är inte längre vissen här men inte heller spänd och uppåt) Jag säger bra och det jag berömmer är att hon är avslappnad, går framåt och inte skäller. Belöningen är där att hon får fortsätta titta på det spännande tv-programmet, hund som springer runt. (Spiken skulle inte ta en godis i detta läge) I tredje klippet tittar hon på mig medan vi går och då säger jag bra igen och kastar en köttbulle. När köttbullen är uppäten säger jag "nu går vi" för att det ska vara tydligt för henne att vi ska fortsätta förflytta oss framåt och inte hamna i att kolla på hunden igen. (Hunden på filmen skäller och springer runt oavsett vad vi gör, och även om jag går förbi helt utan hund). Man måste individanpassa! Om jag skulle försöka hetsa Spiken med den träning som jag och Miri gör så skulle hon tycka jag var jätteäcklig och allt skulle bli pannkaka. Om jag skulle försöka träna Miri som jag tränar Spiken skulle hon gapa och skrika på den andra hunden och troligtvis med tid både kunna mucka igång en hel del gräl med hundar och/eller rikta om sin energi mot mig. Jag tränar skvallerträning mot människor på promenad ute med Miri, det funkar hur bra som helst eftersom Miri inte har särskilt mycket känslor kring dem , hon ser en person och blir typ "Oj en person! Va ska man göra åt de nu då?!", och då är det en utmärkt uppgift för henne att komma till mig och skvallra. Ett sista exempel ang skvallerträning. (Detta är inte heller en gör såhär-guide) Min första hund, Ines, hade inga problem med andra hundar. Hon var däremot en hund som använts till hetsjakt på harar innan hon kom till mig och hade därmed enorma problem med att inte få jaga de 10 000 harar som bodde i Enskede där vi bodde då. Det kändes som helt omöjlig träning rent generellt med de där hararna, det var svåraste leveln liksom, Ines brukade ställa sig på två ben och SKRIKA, hon skulle kunna springa rakt genom el och taggtråd för att få jaga harar, hon blev helt okontaktbar och bara SKAKADE, det fanns ingen hejd. Hon reagerade väldigt starkt utifrån sin jaktinstinkt och av att historisk fått springa efter hararna, hon kände inte rädsla eller ilska. Jag började med att skvallerträna henne på saker som hon inte hade issues med alls. Människor, hundar, joggare. Det funkade jättebra och det blev tydligt för henne vad hon förväntades göra när vi mötte sådana, dvs vara vid mig och titta på mig. Inte gå fram mot dem eller titta på dem. Ines hade en sådan personlighet att skvallrandet inte blev stressande för henne, det blev bara ännu ett verktyg att öva kontakt för oss. Efter mycket skvallerträning på saker som inte engagerade henne så mycket kunde vi börja träna på samma sätt med utekatter, med rådjur och ....JA med harar. Med tid, management och massa annan träning så fick vi tillslut styrsel på de där hararna. Jag kunde ha henne lös i många miljöer, och 2 gånger har jag kallat in henne när en hare sprungit framför. Slutsats? Jag frågade på mitt instagram hur mina följare upplever skvallerträning, och svaren har vart lite varierande, men såhär känns det rättvist att sammanfatta dem: * Skvallerträning funkar rent generellt inte så bra i hundmöten och det finns flera olika skäl till varför det är så. * Skvallerträning kan funka jättebra i hundmöten för hundar som inte har så stora problem eller starka känslor. * Det är vanligt att skvallerträning funkar "lite". (Men funkar det verkligen då?) * Skvallerträning i hundmöten passar långt från alla hundar, och inte heller alla människor. * Skvallerträning kan vara väldigt hjälpsamt i andra sammahang. * Man bör inte fråga människor på Facebook eller brukshundsklubben eller på ICA hur man ska träna hundmöten bäst med sin hund, det är ofta en för komplex fråga. * Kontakta ett proffs och klura tillsammans med denne för att få effektiv träning! Tack för att ni läste inlägget! Kommentera mer än gärna med era egna tankar! <3 Hela texten som en 20 min videoföreläsning klicka!

Har man hund är det inte megaovanligt att man förutom grus i sängen och livets meningochkärleksglädje också får oombedda tips (eller random kritik!) från både totala främlingar och andra personer. Jag kallar dessa människor: " Tipsare™!"/(eng Tipsers) ™ " (*kort skräckmusikseffekt*) Tipsare kan finnas exempelvis på internet, ute på promenaden, på släktmiddag, hos veterinären, på djuraffären eller i hissen en helt vanlig tisdag. Man är med andra ord inte säker nånstans från The Tipsers. (*kort effektfull skräckmusik igen*) så hur kan de hanteras på bästa sätt? Tips-exempel: Här kommer först och främst några exempel på vad jag menar med "usla tips" även om jag VET att ni fattar grejen. "Låt inte hunden gå före dig sådär då tror han ju att det är han som bestämmer!" "Försök gärna locka hunden in i skräckhissen med en god godis så kommer den sluta va rädd" "Låt hunden yla och skälla klart innan du går tillbaka in så lär den sig att den inte ska göra så när den är ensam" * Huvudvärk och klåda* Sen och främst, personlig storytime. Eftersom de allra flesta Tipsare gissningsvis gör det av välvilja, (oavsett om tipsen är bra eller inte) tyckte jag, när jag var ny som hundägare att det kändes knepigt att sålla bland all information och jättesvårt att inte bli påverkad även om magkänslan var med även då. Jag minns särskilt en jättejobbig situation med min första hund Ines. Jag hade mot bättre vetande släppt henne lös i en stor rastgård med både hundar och människor hon inte kände så väl (jag trodde såklart det var bra och rätt att göra så då, arma lilla dåtids-Caroline), det hade ju gått bra de andra gångerna så jag tänkte väl att det skulle gå bra även den gången. Det gjorde det inte. De stora hundarna började nämligen jaga Ines på ett sätt som absolut inte  var lekfullt utan kändes rent utav farligt och jag blev livrädd, Ines blev livrädd och ägarna till de stora hundarna gjorde tyvärr inget för att hjälpa fast jag ropade åt dem att kalla in sina hundar. Efter en kort otäck stund som där och då kändes väldigt lång lyckades jag som tur var få Ines till mig och försökte då hindra de andra hundarna från att nå henne, samtidigt som jag krånglade på henne selen så vi kunde gå därifrån. Men DÅ vaknade en av de stora hundarnas människor till och kom fram till oss, tog tag i Ines och sa bestämt "Du kan ju inte gå nu, då lär hon sig ju att vara rädd? Stanna kvar här nu tills hon slutar sjåpa"  varpå hon hårt klappade om min tunna galgo som vore hon en stridsvagn eller en höbal eller nått annat som är absolut mer lämpligt att Schäfer-klappa än en skraj galgo. (Föreställ er här gärna hennes jättestora hund som stod en liten bit bort, dreglade och hyena-stirrande på oss under tiden) Jag kände mig rädd, dum, fånig och förvirrad men tog ändå skamset mumlande med mig Ines och gick därifrån, (tack och lov) och när jag ett litet tag efter händelsen tänkte tillbaka på den så lät det ungefär såhär inuti huvudet: "* svordomar* ....om liknande någonsin händer igen så ska jag * mer svordomar * läsa lusen av den där * ännu mer svordomar * människan som hade MAGE att röra min hund och DESSUTOM ge mig svindåliga råd med en dumförklarande ton!!!!?" Jag förstår dåtida Carolines spontana tankereaktion, jag hade ju ännu inte hade läst alla 7000 böcker om compassion, kommunikation och människopsykologi samt mediterat och andats i bastun i 56 000 arbetstimmar. Nutida jag som har det tänker såhär, "ton spelar roll och hur vi låter påverkar inte bara hur mottagaren känner utan även hur vi själva och vår hund känner. Läsa lus är sällan konstruktivt." Tillbaka till Tipsers-hanterings-frågan: Det finns många "hundcoacher", tv-personligheter, uppfödare, veterinärer, folk i hundgrupper på nätet och folk på brukshundsklubben som saknar både utbildning och erfarenhet av hundträning och hundars beteende men som ändå gärna ger råd kors och tvärs. Mina egna råd (efter samtycke) till dåtida jag är: Sålla. För att slippa bli yr av alla kors-och tvärs-Tipsers och få overload av all information, väl noggrant och omsorgsfullt ut ca 3-5 kompetenta människor (gärna med adekvat utbildning men absolut minst med erfarenhet, ödmjukhet, vett och förstånd) vars metoder och sätt med hund känns bra i din mage. Träna aktivt på att försöka strunta i alla andra. Begränsa det du kan påverka såsom vilka sociala medier-konton, tv-program, podar etc du konsumerar. Köp inte folks trötta argument eller härskartekniker. Att folk “haft hund i 30 år!!” säger ju i sig egentligen väldigt lite om deras kunskaper kring hundträning/beteende. Snälla nån jag har ägt bil i 10 år utan att ha varken körkort eller körvana. De skulle sannolikt bli krasch och pannkaka om jag försökte bila till Spanien, (jag har ju inte gått körutbildning och övningskört .). Jag har också haft tänder i ÖVER 30 år men skulle absolut ändå va ett olämpligt val nästa gång någon behöver få en rotfyllning utförd. Lite mer på ämnet "haft hund i 30 år". Skydda din energi och humör. Engagera dig inte. Jag tror att det bästa man kan göra för sig själv och sin hund i en situation där någon oönskat kritiserar eller ger tips man inte vill ha är att vänligt och kort säga typ “Tack tack för din feedback”, le, byta ämne och/eller sen bara gå. Lita på dig själv. Lita på dig själv och din magkänsla, du och din hund är ett team och du känner såklart din kompis bäst. Nästa gång någon ful-tipsar om att låta hunden "gråta klart" eller annat strunt, bara le, sjung en trudilutt i huvudet och gå vidare. Tack för att du läste! Vill du fråga nått eller behöver du och din hund lite hjälp? Varmt välkommen att höra av dig genom att Maila  eller kontakta mig via mina sociala medier. Instagram Tiktok Facebook

"Jag förstör hunden", "Så får jag inte känna", "Det är mitt fel att hunden är reaktiv", vad säger du till dig själv? Livet med hund är härligt men också många gånger svårt. När vi tänker elaka eller dömande tankar om oss själva så mår vi faktiskt mest bara dåligt och när vi mår dåligt påverkar det våra hundar. Övar vi däremot upp våra compassionskills, det vill säga att möta oss själva med förståelse, värme och omsorg, kommer det per auto göra oss vänligare och mer icke-dömande mot andra individer också. Win-Win! Hjärnforskning visar att compassion går att träna upp. Det finns en mängd olika övningar man kan använda sig av och flera av dem kommer att presenteras här. Kursen innehåller övervägande övningar för dig som är hundens människa, men min ambition är att kursen kommer vara hjälpsam även för din hund. Målet är att du som är kritisk mot dig själv eller andra, har höga prestationskrav, eller känner ångest, oro och har svårt att reglera dina känslor ska få ett vänligare och varmare förhållningssätt till dig själv och andra. Kursen passar dig som är redo att jobba med praktiska övningar några minuter varje dag för att på sikt hantera svåra känslor och situationer bättre. Har du mycket svår psykisk ohälsa, kris, psykisk sjukdom eller PTSD sök hjälp från en psykolog- <3

En övning du enkelt kan komma tillbaka till om du känner dig stressad eller överväldigad av känslor eller om ett sätt att komma ner i varv innan andra meditationsövningar. Den kan också hjälpa mot spänningar i nacken. Den här övningen kan du göra på två olika sätt. Välj det sätt du gillar bäst eller gör båda. Innan du gör övningen, oavsett vilket sätt du väljer. Börja med att röra på huvudet, vrid det åt höger och vänster, notera hur det känns, har du ont någonstans, är du stel, hur långt kan du titta etc. Sätt 1. Sitt på en stol. Titta så långt du kan åt höger med ögonen utan att röra huvudet. Huvudet ska vara helt stilla. Håll kvar blicken så och räkna tyst till 30. Det kan kännas lite obekvämt, man kan känna sig lite yr eller illamående, det är normalt. Man kan gäspa eller bli tårögd det är också helt normalt. Om det känns väldigt olustigt, sluta eller pausa. Blunda och ta tre lugna andetag. Sitt på en stol. Titta så långt du kan åt vänster med ögonen utan att röra huvudet. Huvudet ska vara helt stilla. Håll kvar blicken så och räkna tyst till 30. Det kan kännas lite obekvämt, man kan känna sig lite yr eller illamående, det är normalt. Man kan gäspa eller bli tårögd det är också helt normalt. Om det känns väldigt olustigt, sluta eller pausa. Blunda och ta tre lugna andetag. Sätt 2. Kom ihåg att först känna efter hur det känns i kroppen och nacken. Rör huvudet åt sidorna. Sitt på en stol. Andas lugnt. Titta åt höger med ögonen utan att röra huvudet, sen vänster. Ögonen ska pendla åt de olika hållen som en långsam metronom. Huvudet ska vara helt stilla. Det kan kännas lite obekvämt, man kan känna sig lite yr eller illamående, det är normalt. Om det känns väldigt olustigt, sluta eller pausa. Upprepa 10 gånger. Blunda och ta tre lugna andetag. Titta åt höger och vänster igen 10 gånger. Blunda och ta tre lugna andetag. Tacka dig själv för att du gjort övningen! Bra jobbat!

Övningen som ljudfil. Syftet med denna andningsövning är att bli lugnare och mer fokuserad. Vissa personer kan uppleva att det är stressande eller jobbigt att fokusera på andningen. Det är helt okej att då istället rikta uppmärksamheten på ett objekt framför sig, sina händer eller på hur det känns i kroppen, och bara låta andningen sköta sig själv. 1. Sätt eller lägg dig i en position som känns bekväm för dig. Försök att slappna av samtidigt som du utstrålar värdighet. Om du sitter upp se till att tex sitta med rak rygg utan att spänna dig. Ha ett vänligt ansiktsuttryck i ansiktet, kanske ett försiktigt leende. Slut gärna ögonen om det känns okej. 2. Fokusera på din andning med nyfikenhet och vänlighet. När du andas in, tillåt luften att fylla både bröst och mage. Känn hur bröstet och magen lyfter sig när du andas in och sjunker ihop när du andas ut. Lägg gärna en hand på bröstet och en på magen för att känna detta tydligare, handen är vänlig. 3. Var en stund i din andning. Lägg märke till andningen utan att påverka den. Känn hur din inandning ger din kropp det syre den behöver, och hur du blir lite mer avslappnad varje gång du långsamt andas ut. Om tankarna far iväg, notera det vänligt, det är en del av övningen. För mjukt tillbaka tankarna på andningen igen. 4. Börja nu lägga märke till rytmen i andningen, när du andas in och när du andas ut. Vad har du för rytm, är inandning och utandning lika långa? 5. Prova en andningsrytm där inandningen är ungefär 4 sekunder, och sedan en utandning på ungefär 4 sekunder. Se till att andningen in och ut är mjuk och jämn. 6. Testa dig fram lite tills du hittar en andningsrytm som känns lugnande för dig och din kropp. Kanske blir andningen lite långsammare och djupare än den vanligtvis är. 7. Hur känns det när du andas in genom näsan, hur känns det när luften du andas in fyller bröst och mage. Känner du andningen någon annanstans med? 8. Tillåt dig själv att få vila i nuet. Känn luften som kommer in genom din näsa och ned i kroppen. Andningen är som en smekning som vänligt rör din kropp inifrån. Lägg bara märke till det, du behöver inte förändra något, låt bara saker vara precis som de är. Var i din kropp och din andning en stund, så länge du själv önskar. 9. När du känner dig redo kan du ta ett djupt lugnt andetag, sträcka lite på dig och försiktigt öppna dina ögon. Kom långsamt tillbaka till rummet. Tack för att du gjorde denna övning. Bra jobbat.