Sökresultat

Se film med samma innehåll här. Inlärd hjälplöshet hos hundar är ett begrepp som jag upplever används lite olika av olika personer. Min upplevelse är att det faktiskt oftast används för att beskriva en situation där hunden hamnar i ett tillstånd av freeze, (alltså frysrespons,) till exempel vid fasthållning hos veterinär eller kloklippning. Frysrespons hos hund ska man så klart ska göra sitt bästa för att undvika, det vet man ju kanske själv att bli så rädd eller obekväm att man helt låser sig och stänger av inte är någon bra känsla. Frysrespons kan också ses som ett typ av "förstadie" till inlärd hjälplöshet imho. Tyvärr är det inte alls särskilt ovanligt att frysrespons missförstås och tolkas som att hunden "är lugn" då den ju kan vara både stilla och tyst. Vad är inlärd hjälplöshet då? Det finns en väldigt kontroversiell och oetisk studie från 1960-talet som gjordes av två dudes som hette Martin Seligman och Steven Maier. I studien zappade dom hundar som satt i burar gång på gång med el. Några av hundarna kunde fly stötarna genom att hoppa över en vägg medan de andra var helt fast. Studien visade att de hundar som först inte kunde undvika stötarna visade tydliga tecken på inlärd hjälplöshet, även när de senare gavs samma möjlighet som de andra hundarna att undkomma. Fruktansvärt. Inlärd hjälplöshet så som jag lärt mig, är när en individ under en längre tid utsätts för tvång, våld eller obehag och att detta resulterar i ett allvarligt längre tillstånd av passivitet och resignation. Hunden kan tex visa en generell brist på initiativ eller/och tappad motivation att utforska eller göra sånt som den normalt skulle tycka var roligt. Den kan verka apatisk eller ointresserad av att leka eller träna och vara låg och avstängd generellt. Den kanske sover mycket eller lite, äter för lite eller för mycket etc. Hunden kan också reagera med rädsla, oro eller utåtagerande beteenden i samband med ljud, platser eller aktiviteter som den kopplar till det obehaget som utlöst hjälplösheten. Tack för att du läste! <3 Instagram TikTok Facebook

Filmen hittar du här! Vad är köldkramp? Köldkramp i tassarna är inte alls ovanligt när det är kallt ute. Kanske känner du igen att din hund "dansar runt" på isiga trottoarer eller lyfter upp en tass och hoppar på 3 ben när ni är ute? Hundens tassarna är känsliga och vinterkylan kan orsaka stort obehag i form av bla köldkramp. Trampdynorna kan också bli kalla och spricka, saltade trottoarer och vägar sliter mer än vanligt på tassarna, vägsaltet torkar ut huden och gör att hunden kan vilja slicka rent sina tassar. Förutom att det såklart gör svinont kan det också skapa problem med infektioner och vara farligt om hunden får i sig för mycket salt. Hur förebygger jag köldkramp? 1. Ta på hunden kläder. Ett varmt hundtäcke eller mysig tröja kan göra stor skillnad för kyliga promenader. Läs mer om kläder på hund här. Läs mer vintertips för hund här. 2. Kortare promenader. Minska längden på promenaderna när det är kallt och håll dig nära hemmet för att snabbt kunna söka skydd inomhus vid behov. 3. Tassbalsam är din bästa vän Precis som vi använder läppbalsam för att skydda våra läppar från vintervindar, behöver hundens tassar lite extra kärlek. Köp ett tassbalsam som hjälper till att mjukgöra och skydda mot kyla och vägsalt. 4. Skor eller strumpor Köp ett par bra skor eller varma strumpor till hunden för att skydda tassar från kyla och is. Praktiskt och gulligt! Se till att välja modeller som inte skaver och är halkfria. Skoj liten film på mina hundar i skor. 5. Torka tassarna! När ni kommer in, se till att alltid torka av hundens tassar ordentligt. Kalla snöbollar mellan trampdynorna kan vara hemskt obekväma och saltrester kan finnas. 5. Tassmassage och inspektion Ge din hund regelbundna tassmassager om den gillar det. Massage hjälper inte bara till att öka cirkulationen utan ger dig också möjlighet att inspektera tassarna för eventuella sår, sprickor eller annat som kan ha fastnat. Om din hund visar tecken på köldkramp: 1. Ta in dem i värmen: Gå omedelbart inomhus eller sök skydd i en varm bil om din hund visar tecken på köldkramp. Värm dem gradvis. Använd filtar och varma handdukar för att gradvis höja kroppstemperaturen. Undvik för plötslig uppvärmning, eftersom det kan vara skadligt. 2. Torka av fukt: Om din hund blir våt, torka av dem noggrant för att undvika ytterligare förlust av kroppsvärme. 3. Kontakta veterinär: Om symtomen på köldkramp inte förbättras eller förvärras, kontakta omedelbart din veterinär för professionell hjälp. Om tassen är röd, vätskar, kliar eller hunden får problem med infektion. Om det finns en spricka i en klo eller om klon står ut åt fel håll Om hunden har ihållande eller återkommande rodnad i tassarna. Det kan bero på underliggande allergi som behöver utredas. Om symtomen inte förbättras, eller om de förvärras, kontakta omedelbart din veterinär för professionell hjälp. Tack för du läste! <3 Instagram TikTok Facebook

Det kan bli lite snurrigt med alla olika ord, här är mitt försök till pedagogisk förklaring på några av dem: Se filmen på TIKTOK Se filmen på INSTAGRAM Notera att: 1. "Japp" och klickerljud är exempel på belöningssignal. Det kan också vara tex "Yes!" eller "Rätt!" eller vad som helst som hundens människa lärt hunden (Hur lär man hunden då? Skriv en kommentar om ni undrar, så postar jag film på det med) 2. Belöningssignalen ska användas med bra timing, precis när hunden gör beteendet vi efterfrågat, eller önskar gör vi signalen. Den betyder ju trots allt precis NU gjorde du rätt. 3. Belöningssignal ska ALLTID följas av belöning. Belöning kan vara godis, lek eller annat som just din hund uppskattar mycket. 4. Ang BERÖM. Jag brukar vilja skilja på beröm och belöning eftersom hundar generellt inte känner sig belönade av beröm. Visst kan de bli glada av att vi hejar på dem och säger att de är duktiga och bäst, men det är lite som om vår chef säger "bra jobbat" och sen skippar att betala ut lön. Ang ATT GOSA MED HUNDEN SOM BELÖNING. Här har vi en väldigt vanlig grej. Vi människor vill gärna klappa om våra hundar, gosa med dem, för att visa uppskattning. De allra flesta hundar tycker gos i träningssituationer är malplacerat och märkligt. De kanske är jordens gosmonster när vi ser vår favoritserie och käkar popcorn i soffan, så därför är det lätt att tänka att det är belönade och bra att även gosa med dem när de gjort det där tricket vi håller på träna in, men som sagt. OFTAST tycker hundarna mest det är weird. I värsta fall tycker dom det är lite olustigt och då blir det ju istället bestraffning även fast det inte är vår intention. Tycker du detta låter konstigt? Filma dig själv och din hund när ni tränar tricks och gör den grejen som jag gör i filmen, "DUKTIG KILLEEEEEE" och gosa med hunden, sen kollar du på filmen och ser hur din hund reagerar, verkar den uppskatta goset eller blir den lite stel? Vänder den bort huvudet? Backar den lite? Slickar den sig om munnen eller blinkar tydligt mot dig? I så fall säger den troligtvis att den tycker du ska chilla med goset. 5. Positivt förbudsord/Brytsignal/Kontaktljud, här har vi alltså en signal som kan användas i många sammanhang. För hunden ska det vara något POSITIVT, för även om vi vill använda signalen istället för tex "NEJ", kommer den fungera bättre om hunden blir glad av att höra den istället för sur eller skrämd. Ofta kommer vi också vilja be hunden om något efter signalen, och då är det ju såklart mkt lättare om hunden känner sig öppen och glad och kontaktsökande (istället för undvikande pga läskigt NEJ). 6. När man använder signalen (som på filmen är pussljud men som kan vara lite vad som såklart) som brytsignal, dvs när hunden är på väg att göra något eller gör något vi inte vill att den ska kan det vara riktigt smart att (efter signalen sitter bra i olika miljöer och störningar) slänga in lite andra beteenden mellan att hunden bryter sitt oönskade beteende och den får belöning, vissa hundar kan nämligen lära sig koppla ihop det där annars så att det blir: "Bita på möbel -> titta på matte -> få belöning" (bita på möbel blir beteendet som blir förstärkt). Gör istället såhär: "Bita på möbel -> kontaktljud -> hunden tittar på dig -> du säger "kom frasse" -> hunden kommer -> du säger "snurra runt!, sitt! tass" -> hunden gör det -> du belönar hunden." (Hunden tänker att den blir belönad för kom, snurra runt, sitt, tass istället för bita på möbel). 7. Maila ekhammarhund@gmail.com eller kommentera om du har frågor! Dela gärna inlägget osv osv PUSS KRAM TACK FÖR ATT DU LÄSTE! <3

Den här typen av back-in-the day-skamsköljnings-ältande är nog inte vare sig den vanligaste eller drygaste sorten. Det brukar kunna gå relativt enkelt fnissa bort de där tankarna på grund av det inaktuella och något fåniga i hela situationen. Andra typer av ältande däremot, tex "varför tappade jag humöret på min valp igår, nu har jag förstört vår relation", "jag borde ha gjort si och så istället" osv kan vara riktigt besvärande och bidra till dåligt mående. För ett tag sedan gjorde jag ett inlägg om sägningen "det är inte hunden utan ägarens fel på instagram. Såhär såg det ut i textversionen. Strax efter jag postat det kontaktade hundpsykologen, hundcoachen/instruktören samt ägare till Glada Jyckar AB, Kicki Fellstenius mig och frågade om jag ville vara med i "Hundpodden med Kicki och Tage" för att prata om precis detta. Det ville jag såklart! Resultatet kan du lyssna på här. Vad är ältande tankar? Man kan säga att ältande tankar är en form av självkritik, och självkritik är ofta ett kontraproduktivt och omedvetet sätt för oss att skydda oss, det kan vara en säkerhetstrategi för att tex inte känna olustiga känslor eller kanske för att "hinna först innan någon annan säger något taskigt". Det är väldigt vanligt att vi människor (oftast omedvetet) upplever att de ältande, dömande eller oroliga tankarna faktiskt hjälper oss, tuktar oss att bli bättre hussar och mattar eller tom hindrar farliga saker från att hända, men det är ett lur. Att älta misstag man tycker man gjort och med en hård ton uppmana sig själv att göra bättre ifrån sig nästa gång är oftast inte motiverande alls. Som hundens människa har vi ett stort och viktigt ansvar i att alltid se till så att hunden mår och har det så bra som möjligt. Såklart är det generellt också viktigt att ta ansvar för sina ord eller handlingar som blivit fel, MEN det går med träning att göra på ett sätt som är både mer hjälpsamt och mer schysst. Ett tips är tex att börja tänka "vad skulle jag sagt till en nära vän i samma situation?" det brukar kunna vara ungefär "Hörrö kompis, alla kan göra misstag ibland, det är mänskligt. Det är rimligt att känna sig ledsen över hur det blev, det betyder att din hund är viktigt för dig. Det är jättefint. Ska vi kika på hur du kan göra nästa gång för att det ska bli bättre? Vill du ha en kram?" Problemlösning vs ältande Det är viktigt att också göra skillnad på problemlösning och ältande. Problemlösning = bra Ältande = dåligt ..om jag ska förenkla det nästan löjligt mycket. Man kan förstå den faktiska skillnaden på de två genom att titta på tankarna utifrån och se vad konsekvensen av dem blir. Blir problemet faktiskt lös? Då är det problemlösning.Blir det inte det? Då är det ältande. Ältande är inte grundat i nuet, det är att ens tankar liksom blir fastkletade i dåtid på grund aven oro för att något i framtiden inte ska bli bra. Oro, ältande och självkritik är som en riktigt dysfunktionell trio från Belleville, eller nån annan läskig trio. Tips för att minska ältande/självkritik/orostankar. 1. Skriv ner mönster, var FBI Skriv under några veckor upp i vilka situationer du tenderar att hamna i ältande, vad är det för tankar som kommer, vad har hänt just innan, vilka känslor finns där, vilken tid på dagen sker det? Vilka andra finns där? osv Se sen om du kan hitta något återkommande mönster, och om du gör det, på vilket sätt kan du använda den informationen? Finns det någon mer snäll och hjälpsam strategi som du stegvis kan ersätta ältandet med i dessa lägen? 2. Skapa distans till dina ohjälpsamma tankar. Kanske kommer det en tanke som säger tex “Om jag bara hade ensamhetstränat Frasse när han var valp så hade han inte utvecklat den här hemska separationsångesten. Det är mitt eget fel att allt är så himla jobbigt för oss nu" Träna på att då stanna upp och tänka: “HEY nu kom det en sån där kritisk och dömande ältnings-tanke”, kanske kan du se tanken framför dig som en tankebubbla som bara dyker upp, precis som tankar som, “Vilken färg får en smurf om man stryper den?” eller "Bibapaparapo" eller alla andra tankar. Man kan också testa att göra de där tankarna till en person eller figur “Jaha där dök Ältnings-Leif upp och tjatar om ensamhetsträningen igen” och så visualiserar du en till person som är den delen av dig som är jättevis, vänlig, förstående, varm och kärleksfull som svarar “Tack snälla Leif, jag fattar att du tror att du hjälper mig genom att säga sådär, men ingen kan ju ändra det som redan vart, och jag gjorde det bästa jag kunde i den situationen. Det är mänskligt att inte agera exakt i linje med vad man önskar sig ibland. Det är mänskligt att göra misstag. Det var en väldigt stressig tid när Frasse var liten så det är förståeligt att jag inte gjorde allt perfekt. Om du stöttar mig kanske jag istället kan börja den träningen nu?" 3. Boka möte med Ältnings-Leif. Avsätt en kort stund per dag för dig och Ältnings-Leif, säg att det är tex 19.30 - 19.38 varje vardag. Om Leif skulle börja' älta och leva rövare andra tider än då så tänker du “PAUS OCH STOPP LEIF de där får faktiskt vänta tills vårt planerade möte 19.30 ikväll. Då lovar jag att lyssna på dig.” 19.30 sätter du dig så i din lilla ältnings-stol med ditt ältnings-te och så lyssnar allt vad du orkar på de där tankarna. Kanske kommer Leif inte ens ihåg vad det var som skulle ältas, och håller sig därför tyst, ingen fara isf om det är väldigt viktigt kan han ju alltid älta det på morgondagens möte. Skulle Leif komma igång så låt honom prata på till prick 19.35. Då pausar du och frågar dig själv: 1. Har jag kommit på något nytt och hjälpsamt? 2. Mår jag bättre nu än jag gjorde innan? Om du kan svara ja på någon av dessa frågor kan du ge Leif-mötet tre minuter till, men kan du inte det så tackar du så mycket för idag och avslutar mötet för den dagen. 4. Bryt beteendet. Om Ältnings-Leif verkar mycket agiterad, håller monolog och inte vill lyssna på detta med möte eller rim och reson, testa att göra något med kroppen. Tex res dig upp om du sitter ner. Hoppa, snurra runt en stund, gör några armhävningar, gosa med hunden, ät ett äpple, lukta på din hunds tassar eller balansera på ett ben och joddla, läs en bok, spänn en del av kroppen i taget och slappna av, det spelar inte så stor roll vad du gör, bara det är något annat. Ibland kan det faktiskt funka jättebra att börja med att ändra beteendet, så följer tankarna och känslorna med efter lite övning. 5. Se över dina förväntningar Om vi ​​har för högt ställda krav eller förväntningar på oss själva, våra anhöriga eller vår livssituation blir det ju såklart jättesvårt att leva upp till dem. Försök vara snäll, realistisk och rättvis mot dig själv och andra så kommer känslor som frustration, besvikelser och förebråelser minska markant. 6. Rikta en ficklampa mot det som är positivt Går något bra? Gör du eller hunden dig stolt? Skriv ner! Ring någon och berätta! Bjud hem en kompis för att fira med pizzabuffe´. Sjung en hurra-sång över din förträfflighet! Ju mer vi faktiskt övar på att fokusera på positiva saker (genom att tex skriva ner dem) desto mer positiva saker kommer vi se i oss själva och vår omvärld, och desto bättre kommer vi må. En klurig fälla: Det är lätt att gå i fällan att skälla på sig själv för att man skäller på sig själv. Försök att istället möta även självkritiken med värme och förståelse när den kommer. Kom ihåg att det inte är ditt fel att den finns där. Kom också ihåg att: Det här är svårt. För många människor är det omedvetna strategier och skyddsmekanismer som funnits med i väldigt många år. Det är inte "bara att sluta oroa sig" eller "tänka mer positivt". Det behövs ofta rätt stöttning, information, träning och hjälp. Kontakta någon som jobbar med sånt här, och/eller prata med en betrodd och trygg anhörig. Tack för att ni läste! <3 Ni når mig på ekhammarhund@gmail.com Ekhammar hund på sociala medier: Instagram Tiktok Facebook Hemsida Ekhammar samtalsterapi på instagram och Tiktok.

Färdigheten att hunden kan lyssna och behärska sig ÄVEN när den är upp i varv är svinviktig tycker jag. (Filmen på instagram) Jag ser det som en livsskill, som i mer allvarliga situationer än leken i filmen faktiskt kan vara skillnaden på liv och död. En hund som lär sig att i vissa situationer vänta lite innan den får det där den vill ha eller vill göra är en hund som inte på impuls hoppar ur bilen direkt bildörren öppnas, eller springer framför en lastbil när den ser sin bästis på andra sidan vägen. Det kan också vara en hund som inte slukar den där smaskiga råttan full av råttgift som den hittar ute, eller som min unghund Miri när hon var ny hos mig, glatt rusar ut på en sjö med för tunn is och får ett oönskat vinterbad. (Det gick bra) Egna initiativ hos hunden är inget fult eller fel, tvärtom ska vissa initiativ absolut uppmuntras och belönas, men alla initiativ och impulser valpar, unghundar och vuxna hundar har är j i ärlighetens namn säkra för hunden, och då är det ju OHEMULIGT bra att hunden också har tillgång till en broms. Vad tycker ni?

Kort svar: For me? Bu. Alltså jag kommer inte skälla på någon som använder flexi, naj naj verkligen inte. Men låt mig förklara varför jag tycker fast koppel är bättre! Säkerhet. Flexikoppel har en plastklump som man ska hålla i handen, och en knapp man trycker på för att kopplet ska låsas eller släppas ut. Den där plastklumpen kan vara rätt otymplig och tung, beroende på vilken modell man har. Den är också rätt lätt att tappa och då har hunden en klump att släpa efter sig. Vissa hundar tycker det är skitläskigt. Fasta koppel har basicly alltid en ögla som är smidigare att hålla i handen, säg att man ska bära matkassar från bilen och hålla hunden samtidigt, då är ju ett fast koppel som man kan trä runt handleden betydligt bättre tycker jag. På många fleximodeller är själva linan antingen rund och tunn som en vajer, eller platt och vass. Detta är en säkerhetsrisk både för hunden och oss. Är kopplet utdraget och vi måste hala in hunden snabbt av någon anledning, då funkar det kanske inte att "håva" som man behöver göra med flexit, håva - trycka på knappen - håva trycka på knappen etc och då kommer vi reflexmässigt ta tag i linan för att dra. Den är inte gjord för att hållas i, än mindre dras i och många är dom som fått väldigt tråkiga bränn/skavsår i händerna på grund av detta. Även på hunden kan det bli hemska sår av den där linan om den trasslar in sig eller gud förbjude snor sig om hundens ben eller hals, (eller vårt finger). Ett fast koppel ger oss mer kontroll, och har vi en längre modell, 3 eller 5 meter, kan vi ändå ge hunden den där friheten i koppel som folk ofta är ute efter med flexi. Koppelgående Ett annat skäl till att jag föredrar fast koppel är att jag inte vill att mina hundar drar i kopplet när vi promenerar. För att lära dem det behöver jag (bla) belöna dem när de går med kopplet slakt. Poängen med flexi är att det aldrig är slakt (om man inte låser det med knappen förstås men det upplever jag att man aldrig gör om det inte är för att låsa kopplet väldigt kort för att man kanske går längs en bilväg eller annat). Flexikopplet belastar hela tiden hundens sele med ett litet tryck, det gör det väldigt, väldigt svårt för hunden att lära sig att gå fint i koppel. Dessutom är flexikopplet hela tiden "olika långt" vilket också försvårar för hunden. Säkerhet igen Sen är många flexikoppel tunna som sagt, och det kan vara en risk för andra människor som kanske inte ser det. Cyklister, motorcyklister etc kan missa linan och hemska olyckor kan ske. Det är också svårt att se hur mkt flexit nötts, och många gånger har jag hört om flexin som plötsligt går av, eller på andra sätt slutar funka (den där knappen blir dålig efter ett tag). To each their own Om man använder flexi och man upplever att det funkar bra, men för all del fortsätt med det! Flexi har fördelen att ge hunden mer frihet och vissa människor föredrar att hålla i det där plasthandtaget framför fast. Jamen då är ju det underbart, man ska göra det som funkar för en själv.

Det pratas mycket om hundars unghundstid, men katters då? I rättvisans namn tycker jag nog man bör prata mer om den, den pågår trots allt från att katten är ca 6 månader till den är ca 3 år! Jag bor själv med en tonårskatt nu. Han är snart ett år, heter Julius, och är en alldeles underbar individ som stundtals driver mig till galenskap. Precis som det ska vara med andra ord. Under tonåren utvecklas kattens hjärna, men precis som hos hundar (och människor) utvecklas de olika delarna av hjärnan i olika takt. En tonårskatt har mer aktivitet i det limbiska systemet jämfört med prefrontala cortex. Jättekonstiga ord, jag vet. (Här finns film där jag förklarar) Det limbiska systemet står för omedelbar tillfredsställelse och belöningssökande medan prefrontala cortex hanterar impulskontroll. Den unga katten upplevs därför ofta ivrig att utforska världen och leta efter kul nästan helt utan bromsar. Tonårskatten är känslostyrd, agerar på impuls och har väldigt lite tålamod. Kattens behov av att röra sig och av mental stimulans ökar, är det en utekatt kan dess revir också växa. Unga katter kan bli mer självsäkra och upplevas mer krävande. De kan att försöka rusa ut genom dörren, väcka dig skoningslöst klockan 4 på morgonen eller stjäla din smörgås ur munnen på dig. De kan också bli mer försiktiga eller mindre toleranta, mer stopp min kropp vilket gör att kloklippning och borstning kan bli ett problem. Det handlar om att katten börjar klura kring vad som är säkert, vad dom är okej med, vilka beteenden som fungerar och vilka som inte gör det. Deras personlighet formas och utvecklas, och i och med det även deras integritet. Har man fler än en katt hemma kan det bli konflikter mellan dem när en av katterna blir tonåring. Tonårskatten försöker ta reda på hur den passar in i familjen som vuxen, men kanske inte på det mest pedagogiska sättet alltid. Det kan leda till konflikter om resurser (som tex sovplats), lek som spårar ur till gräl och slagsmål, eller ren mobbning. Båda katterna kan vara dock anstiftaren, inte bara tonåringen. Vad kan man göra? Hur hemmet ser ut kan vara en enormt viktig aspekt på hur katten mår och beter sig. Alla katter, men särskilt en ung, behöver flera olika sätt att kunna komma upp från golvet. Katträd, hyllor, bokhyllor, möbler, kanske tom på din axel, se till att det finns många alternativ för katten att sitta och spana. Management, att helt enkelt tillrättalägga miljön för att minska risken att katten gör saker man inte vill är en grej. Plocka bort mat från bordet när du inte är i köket, ta undan sladdar om katten vill tugga på dem, håll dörren till sovrummet stängd för att hindra katten att klösa sönder favoritfåtöljen därinne. Har du flera katter, låt dem aldrig vara elaka mot varandra. Kan de inte hantera att äta mat i samma rum, ge dem mat i varsitt. Håll utkik efter beteenden som du gillar och belöna dem. Din katt lär sig vad som fungerar och inte gör det, se till att de lär sig vad du vill genom att förstärka det du vill att de ska fortsätta göra. Klöser katten ex på sitt klösträd? Hurra! Ge den en godis. Kattens energi och nyfikenhet måste få ta vägen någonstans. Regelbunden lek med dig bränner energi och minskar oönskade beteenden. Tricksträning är kul för de flesta katter. Man kan också ge katten dens mat i aktiveringsleksaker, gå ut med den i koppel (om det är innekatt och den tränats med sele) och låta den upptäcka. Har man en innekatt kan man kan ta in spännande saker utifrån som den får undersöka, tex pinnar, gräs, löv, sand och stenar. Visa hänsyn och respektera din katt när den sätter gränser för hantering. Vad är det som säger att vi tex har rätt att hålla fast en katt som inte vill? Frivillig hantering är det allra bästa sättet att ta sig ann kloklippning och annan typ av hantering. Är du intresserad av att lära dig mer om det är du välkommen att kontakta mig. Kom ihåg att tonåren är bara en fas. Din katt kommer att förr eller senare bli vuxen. Fortsätt förstärka de beteenden du vill ha, minimera möjligheterna för din katt att utveckla dåliga vanor och håll i håll ut tills kattens hjärna kommer ikapp dens kropp. Sammanfattningsvis har din fd underbara lilla kattunge alltså inte tappat förståndet; de har bara blivit tonåringar. Att känna sig frustrerad är normalt. Det är också normalt att känna sig överväldigad, ta hand om dig själv och tillåt dig att känna det du känner. Om din katt beter sig på ett sätt som i magen inte känns bra, kontakta alltid en kunnig beteendeveterinär, det är viktigt att inte vifta bort alla beteenden med att katten är i en viss ålder.

Jag har sagt det så många gånger men låt mig säga det igen, jag älskar unghundar. Jag älskar deras "allt nu" attityd och energi, att se deras personligheter växa fram, att få vara med när de hittar och börjar kommunicera var deras gränser går. MEN unghundstiden är oftast också rätt stökig och tung. Hunden får kanske sork i öronen, börjar skälla på ditt och datt eller vägrar komma på inkallning. När våra hundar visar nya, svåra eller jobbiga beteenden är ibland vår reflex att vilja "fixa" allt direkt. Detta kan förvandla tex alla promenader till svettiga träningspass, eller bara en sån sak som att få kontakt med hunden ute som kan kännas hopplöst under denna tid. Man kan känna sig överrumplad, ledsen, trött och frustrerad av försöka fixa allt på en gång. Se om du kan fråga dig själv, "spelar det verkligen någon roll?" Spelar det verkligen någon roll att din hund inte kan sova lugnt under bordet på krogen i tre timmar? Kan hunden istället vara hos hundvakt när du går ut? Spelar det verkligen någon roll att hunden glädjehoppar upp på folk som besöker dig? Kan du ha hunden bakom kompostgaller tills gästen fått ta av sig kläderna i lugn och ro? Spelar det någon roll att din hund inte kommer på inkallning just nu? Kan du ha långt koppel eller långlina på hunden eller släppa hen i en tom fårhage istället? Försök tänka på och uppskatta vad du har för hund just nu, inte hunden du drömde om eller hunden du hoppas ha om ett år. Försök fråga dig själv, vad behöver min hund just nu och vad behöver jag just nu? Vi känner oss ofta frustrerade när vi vill att våra hundar ska göra saker som de helt enkelt inte är redo för. Sänk dina förväntningar både på hunden och dig själv. Det är jättebra att ha målbilder, det är givetvis bra att vilja arbeta med sin hund, men se till att målen är rimliga, se till att du inte jobbar med alla svåra saker samtidigt för det orkar väldigt få människor och hundar. Välj ut en svår sak och träna det strukturerat i den takt ni båda klarar av. Är det inkallningen som känns viktigast just nu så toppen, då vet vi det! Lägg då energi på att nöta den! Öva inkallning microsmått många gånger varje dag, när hunden är ett halvt steg från dig och tittar på dig, säg HIT och belöna hunden, när hunden av sig själv är på väg till dig efter hen druckit vatten inne, säg HIT och belöna. När ni är ute på koppelpromenad och hunden inte är upptagen med nosning eller annat, säg HIT och om hunden inte kommer, hala in den i koppelt och belöna! Hitta också de situationer och lägen där du kan skratta tillsammans med din hund, vad kan ni göra för att bara ha kul? Bada? Gå i nya naturreservat och upptäcka? Leka kurragömma? Dela på en banan? Träna cirkustricks? Träna alla bra grejer ni lärde er på valpkursen igen? Lära hunden partytricks genom Do as I do? Lära hunden öppna och stänga skåp? Mysa i soffan? Tack för att du läste inlägget!

I mitt yrke som hundpsykolog har jag en sägning som är att det finns inga quick fixes, alltså så är det ju verkligen när det kommer till att hjälpa hundar med svåra känslor och beteendeproblem. Om någon utlovar quick fix bör man dra öronen åt sig och verkligen fundera över om det stämmer, och om det stämmer, varför stämmer det? Så vitt jag förstår det finns det, tyvärr, inte heller några bra quick fixes vad gäller att hjälpa människor med svåra känslor och beteendeproblem. TRIST för gud vet att jag om någon skulle KASTAT mig över dem om de fanns. För mig finns det dock en grej som kommer rätt nära, och det är vagusövningar. Vagnusnerven är kroppens längsta och mest mustiga nerv. Den påverkar allt möjligt för oss, inflammation, hjärta, immunförsvar, matsmältning, rösten, och inte minst påverkar den vårt parasympatiska system, alltså det system som reglerar stress, oro och sånt besvärligt. Att stimulera vagusnerven kan alltså vara som att trycka på en LUGNA NER DIG KROPPEN-knapp. Låt mig overshara. Jag har gått runt med jobbig hjärtklappning i tre dagar i sträck. Den har vart kraftig och ihärdig och jag har inte lyckats andas mig ur den fast jag verkligen försökt. Idag gjorde jag 2 av mina vagusövningar, det tog totalt 2-3 minuter, och nu är min kropp helt lugn igen. Det känns nästan inte rimligt, även fast jag upplevt detta fina många gånger tidigare, och hört många andra beskriva samma sak. Vagusövningar är en del av den människoterapi jag erbjuder, för att de tillsammans med massor av compassion, andra konkreta övningar och såklart också stödjande samtal bildar ett tryggt och stabilt toolkit man kan använda när livet jävlas. Terapiblogg Vill du komma i kontakt med mig i egenskap av människoterapeut? Maila ekhammarsamtalsterapi@gmail.com eller kolla in mitt instagram

När Miri flyttade in. Jag tänkte börja med att berätta hur det var för oss. Dont worry, jag kommer vara mer generell i slutet. När Ines bott hos oss i ungefär 2 år så började jag känna att det var dags för en till hund. Jag gick in på Ines shelters (FBM) hemsida och såg nästan direkt en oerhört söt liten valp som jag kände, "Men hjälp. Hon måste bo här." Detta var bilderna jag såg, ni förstår ju själva. Jag hörde av mig till FBM och frågade om hon, Mirella hette hon, fanns tillgänglig. Det gjorde hon, och vi började tillsammans se över möjligheter för henne att komma hit. Mirella var ung då, och var ännu inte kastrerad. FBM så som många andra rescueorganisationer och shelters har som princip att aldrig adoptera ut okastrerade hundar, så Mirella skulle kastreras innan hon fick flytta. Helt okej för mig, även om jag inte är så bra på att vänta på saker.. Men väntan blev väldigt lång. Jag mailade och frågade hur det gick några gånger, fick inget svar. Jag började bli orolig, hade det hänt något? Efter en (för mig) lång tid fick jag ett mail från FBM:s chef Gisela. Hon skrev att Mirella blivit mycket sjuk. Hon och hennes syskon som alla var räddade från ett sk "killshelter" hade fått valpsjuka (distemper) och hade varit väldigt nära att dö. Hennes syskon hade inte klarat sig. Chefen skrev att Mirella nu var frisk, men fått neurologiska skador i form av konstanta muskelryckningar, samt att hennes tänder blivit påverkade av medicinen hon fått. Hon skrev att hon förstod om jag inte längre ville adoptera Mirella. Det ville jag. En tid senare stod jag, min sambo och Ines (som hängde med en vän till oss) på Arlanda och väntade, helt darriga av förväntan och nervositet. När personalen kom med Mirellas bur gled den på något sätt av vagnen och dunsade hårt i golvet, så det var en mycket rädd liten hund vi fick träffa. Hon piggnade på sig när jag tog fram köttbullarna och både jag och Jens blev kära i henne direkt. Ines fick hälsa på henne när vi kommit ut, och hon var nog lite förvirrad över varför den där lilla vita fjanten skulle med oss, medan fjanten tyckte Ines var den häftigaste hunden i Texas. Dunsen på Arlanda visade sig ha framkallat ett brock vid svansen på Mirella, stort som en tennisboll. Den här lilla hunden hade verkligen inte haft tur alls i livet hittills. Jag ska inte dra alla vändor till elaka veterinärer som sa att hon aldrig skulle kunna bygga muskler och panik över eventuell operation som inte skulle täckas av försäkring, brocket gick tillbaka av sig själv och allt gick bra med det. Mirella, som snabbt visade sig passa bättre i namnen Miri, Ploppen, Baba, Bobo och Blöjan var i rätt dåligt skick den första tiden hos oss. Fysiskt alltså. Psykiskt var hon en glad, fjantig, busig, peppad, modig, självständig unghund. Hon var så fysiskt svag att hon inte orkade sitta när hon skulle kissa, utan rasade liksom ner med rumpan. Hon orkade inte resa sig upp från att ha legat ner, så vi fick hjälpa henne. Hennes kropp fick aldrig vila då muskelryckningarna i hennes ben var konstanta. Man märkte på henne att hon tyckte sin egna kropp var dum. Ines gick runt i en vecka och såg deprimerad ut, det var nog väldigt konstigt för henne med denna lilla sjuka hund som nu också tog vår uppmärksamhet, sen pang bom en dag så lossnade allt och Ines gjorde lekinvit och de lekte och umgicks som två glada syskon. Eller ja, en klok moster och en liten tonårsbulldoser. Konken och Vesslan Under den här tiden bodde vi också med två omplaceringsperserkatter, Konken och Vesslan, som trots deras sura uppsyner funkade bra med Miri efter någon vecka med intensiv träning. Och så lilla Sassy.. Någon månad efter Miri flyttat in fick jag en fråga om att akut-joura en hund vars ägare blivit mega-allergisk och jag sa ja. Sassy som vi döpte om till Spiken och Miri blev omedelbart bästa vänner och hon fick flytta in permanent, jag hade inte hjärta att skilja på dem. Men det är en story för ett annat inlägg. Vi hade återkommande kontakt med veterinär och fysioterapeuter och byggde långsamt och varligt upp Miris kropp. Med tiden upphörde ryckningarna som skulle vara kroniska, och Miri började se ut som en bodybuilder. Miris och Ines relation var fin, men Spiken och Miri är en kärlekshistoria. Ingen av hundarna eller katterna har någonsin haft ett allvarligt gräl med varandra och jag känner mig tacksam över att få ha delat, och fortsätta få dela livet med dem. Min "skaffa en hund till-story" var inte bara rosenskimrande men det blev för himla bra tillslut ändå. Funderar man på att skaffa en hund till finns det några saker jag generellt tycker att man ska tänka på. Nummer 1. Hur är den hund jag har? Gillar den andra hundar? Har den många svårigheter i livet? Trivs den med att dela sitt hem med andra hundindivider? Om man tex har en pensionärsvovve som bara vill ha lugn och ro, kanske har nån krämpa, och inte orkar så mkt stoj är det kanske bättre att vänta med att skaffa en valp eller ny hund. Visst finns de de individer som blir upplivade av en yngre hund, men det är betydligt vanligare att nytillskottet istället blir en påfrestning för den gamla hunden. Har man en hund med beteendeproblem kan det vara en god idé att först se om man kan hjälpa den med dessa. Många saker tenderar smitta av sig, och vissa saker är riktigt svårt att jobba med när man har 2 hundar. Reaktivitet är en sådan sak tex. Nummer 2. Har jag råd? Herregud nu kostar ju allt verkligen så himla mycket. Veterinärsvård, försäkring, hundmat, hundgodis, hundprylar. Gör en noggrann uppskattning och se om ekonomin verkligen klarar en familjemedlem till. Om den blir sjuk, behöver operation, rehab, specialmat etc samtidigt som bilen går sönder.. Nummer 3. Hur är den hund jag har? Igen. Den nya hunden bör ha en personlighet som matchar den första hundens. Har man tex en hund som älskar att brottas och lekbitas och härja kan det vara klokt att även den nya individen uppskattar sånt. Nummer 4. Hur har du det? Har du tid och ork för en till gullnos? Orkar du gå dubbelt så många promenader om det skulle visa sig att hundarna behöver separata? Orkar du med den första perioden med en ny hund, att lära den alla rutiner, se till så alla hemma är glada och nöjda och inte bråkar, torka dubbelt så många tassar från lera, ta hand om allas känslor inklusive dina egna på ett bra sätt. Känner man att det passar himla bra nu med hund 2, KÖR för fasen. Hundar är meningen med livet enligt mig så självklart finns det en miljon underbara saker med att skaffa en till. Och, ibland är det inte perfekt timing, men det kan bli jättebra ändå. Mer tips: Har du fungerande rutiner med din nuvarande hund? Gå i koppel, hundmöten, chilla inne, vänta innan man rusar ut genom dörren etc. Annars, se till att ha det innan hund 2 kommer. Det är ohemuligt mycket jobbigare att träna 2 stojiga hundar. Att tänka att en till hund löser problem med separationsångest kan vara lite av en fälla. Det finns verkligen inga garantier för att det hjälper. Har man otur får man istället 2 hundar som får panik när man ska lämna dem. Förbered dig mentalt på att relationen du har till din första hund och den du kommer ha med den andra inte kommer kännas likadan. Den kommer sannolikt varken kännas eller vara på samma sätt, och det kan kännas konstigt men det är helt naturligt. Hundar är individer, man känner inte samma sak för alla. Försök att inte ha så mycket förväntningar och bilder i huvudet om hur hundarnas relation ska vara så minskar du risken att bli besviken eller frustrerad. Vissa hundar går extremt bra ihop, andra gör inte det, och vissa funkar helt ok. Vi kan göra vårt bästa för att se till så att förutsättningarna för en lyckad match finns där men hur det kommer bli sen kan vi inte veta eller styra, det är liksom hundgrejer. Här finns ett inlägg om att introducera 2 hundar för varandra. Känner du att du står och väger och tvekar, skicka iväg ett mail till mig så kanske jag kan hjälpa till med klurandet. Du når mig som vanligt på ekhammarhund@gmail.com.

För några år sedan gick jag en kurs för Hundsteg som hette "Beröring av kropp och själ". Där lärde jag mig om hundmassage, anatomi och grejer och det var även där jag för första gången hörde talas om Tapping. Tapping är från början en teknik som är till för att lugna nervsystemet hos människor. Från allra första början var det en terapimetod för att bli av med fobier. Man trycker, knackar eller "tappar" på vissa särskilda punkter samtidigt som man säger eller tänker på saker som känns svåra, ledsamma eller jobbiga. Det sägs att tapping kan läka känslomässiga sår, lindra fysisk smärta och hjälpa oss lugna ner vårt hotsystem så vi kan tänka "nyktert". Det används för ångest, depression, dålig självkänsla, oro, PTSD, fobier sömnproblem med mera. Läs mer om tapping för människor här. Punkterna på människan är: Punkterna är: Karatepunkten – Denna punkt ses som startpunkten för tapping och sitter på yttersidan av handen, ca 2-3cm nedanför lillfingret Mitt på huvudet (tänk dig i mitten på en mittbena) Mellan ögonbrynen (precis ovanför ögonbrynen där pannan slutar och näsan börjar) På sidan av ögonen, mot tinningen Under ögonen (på benet rakt nedanför pupillen) Under näsan (precis mellan näsa och läppar) På hakan (precis mellan mun och hakspets) Under nyckelbenen, över hela övre bröstkorgen Under armarna (ca 10-15 cm under armhålorna, ungefär där ens BH-band sitter om man använder sån) Utsida tumme Utsida pekfinger Vid långfingernageln som är mot pekfingret Vid ringfingernageln som är mot långfingret Vid lillfingernageln som är mot ringfingret Tapping för hund När det kommer till Tapping för hund så finns det vad jag vet två olika sätt att ta sig ann det om man vill prova. Det ena sättet är att först se till att man själv är lugn och harmonisk (genom tex andningsövningar, vagusövningar eller att tappa för sig själv först.) och att sen helt enkelt med två fingrar tappa på punkterna på hunden. Jag gjorde så att jag började tappa när Miri var lugn och harmonisk också, för att skapa bra förutsättningar att det sen skulle fungera när hon var i ett mer upprört tillstånd. Punkterna på hunden sitter på sidan av framtassarna, fram på bogen, vid ögonen, på nosen, på huvudet, under hakan. Så här kan det se ut: Det kan vara när man kommer in efter ett jobbigt hundmöte, i väntrummet hos veterinären, för att lugna en hispig valp eller andra situationer där man vill hjälpa hunden att komma ner i varv och hantera sina känslor bättre. Min erfarenhet är att det kan ta hunden en stund att vänja sig vid detta, i början är det kanske lite konstigt men sen tycker jag att man kan se hur hunden slappnar av. Det har funkat bra för min hund Miri men inte alls för Spiken så det är nog också som vanligt väldigt individuellt hur verksamt det är. Det andra sättet att utöva tapping för hund/djur är något som kallas surrogat-tapping eller proxy-tapping och det kan låta snäppet flummigare men kan också värt att testa. Det är inget hokus pokus utan funkar helt enkelt för att vi individer "smittas" av andras lugn. Det finns vad jag vet en del studier som visar att surrogat-tapping fungerar bra för små barn, funktionsnedsatta, människor i koma eller bara människor som inte vill tappa på sig själva av någon anledning och där terapeuten eller vännen då tappar på sig själv åt personen. När man surrogat-tappar så tappar man på sig själv, eller på någon annan, men för hundens jobbiga känslor. Även här finns många variationer, tex att tänka/prata i jagform och föreställa sig att man är hunden, att prata om hunden "Miri känner sig rädd för att duscha", eller att prata till hunden. Jag föredrar den förstnämnda då jag tänker att den även kan hjälpa oss att sympatisera med våra hundar och se saker från deras perspektiv, vilket är en guld-skill att träna upp oavsett om man tror på tappingen i sig eller ej. Såhär skulle det kunna se ut för en ljudrädd hund tex: Tappa på dig själv enligt nedan och säg de fraser du tänker är aktuella för din vän. Karatepunkt: "Även om jag är väldigt rädd för åska och blixtar, så är jag fortfarande en fantastisk hund, och jag är väldigt älskad av mina människor". Huvud: "Jag vill fly" Mellan ögonen "Min svans är instoppad" Sidan av ögonen: "Jag kryper ihop" Under ögat "Jag hatar blixten" Under näsan: "Jag är rädd för åskan" Under munnen: "Jag gillar inte alls när det låter så" Nyckelbenen: "Jag gömmer mig under soffan och skakar" Under armen: "Jag är så himla rädd"' Karatepunkt: "Även om jag är väldigt rädd för åska och blixtar, så är jag fortfarande en fantastisk hund, och jag är väldigt älskad av mina människor". Oavsett vilken form man väljer är kan det vara så att om man är känslomässigt fäst vid hundens svårighet kommer processen inte vara lika effektiv. Man måste försöka vara i ett neutralt känslomässigt tillstånd för att tappningen ska hjälpa, och ha intentionen att vi inte ska "fixa" hunden, utan vi bildar en relation, kopplar ihop oss med hunden från dens perspektiv, arbetar med den och erbjuder möjligheten att läka genom att tappa. Vi måste försöka hålla vår egen agenda ur vägen, vi kan se det som att vi håller fram ett erbjudande som när vi håller fram ett tuggben. MEN här kan man också tänka att även om man initialt känner sig känslomässigt påverkad av hundens svårigheter är det ju rimligt att tänka att även ens egna oro kommer minska med tappingen. (Man kan också spekulera i att det faktiskt är det som gör att det faktiskt kan hjälpa..?) OBS om du eller din hund har svåra känslor eller problem så rekommenderar jag att ni söker hjälp av människo/hundpsykolog. Tapping kan fungera för vissa individer och vissa problem men bör inte användas som "enda lösning." För att komma till min hemsida för mig som terapeut klicka här. Läs mer här om tapping generellt Om tapping för hund här. Om proxy-tapping här Tack för att du läste! <3 Kram på dig. Om du provar detta eller har erfarenhet av detta sen tidigare får du gärna kommentera inlägget eller maila mig (ekhammarhund@gmail.com för hundsidan och info@ekhammarsamtalsterap.com) och berätta för mig.

Hela texten som en 20 min videoföreläsning klicka! Mitt längsta inlägg hittills, 11 minuters läsning! Svårt att hålla sig kort på ett så stort område.. Problem med hundmöten är väldigt vanligt och kan va jättejobbigt. Ofta kan det kan vara svårt att se något tydligt samband, ibland skäller hunden på andra hundar, ibland inte, man kan skämmas inför de man möter, man kan tom få höra elaka saker från människor ute som kan vara svåra att skaka av sig. Man tränar så gott man kan varje promenad, man försöker minnas vad som sagts om detta på valpkursen man gick, eller unghundskursen kanske, det var något om avstånd minns man, men vad mer, hur ska man faktiskt GÖRA? Så kanske man googlar eller frågar i en hundgrupp man är med i, och där kommer man sannolikt, lite beroende på vad det är för källa så att säga, få höra att skvallerträning är amazing och nummer 1 att använda vid hundmöten. Har man mycket otur får man höra att man ska korrigera hunden genom att rycka i den om den agerar utåt så den lär sig att inte göra så mer. Men det avfärdar man eftersom man inte tycket att det låter så trevligt eller smart. Man testar skvallerträning istället, och det funkar okej, men bara med jättelångt avstånd. Eller så kanske man inte riktigt förstår hur man ska göra, eller så verkar allt istället bli värre av det? Man undrar, vad fasen gör jag för fel? Skvallerträning som är så himla bra för alla andra. Detta är mina 5 cent: Skvallerträning är bra, alltså det kan tom vara toppen, men jag använder inte det som default-åtgärd i hundmöten för jag upplever helt enkelt inte att det är så himla hjälpsamt i det sammanhanget rent generellt. WHY? Jo: Det kan finnas väldigt många skäl till att hundar reagerar på andra hundar ute på promenaden. Kolla: * De kan ha jobbiga erfarenheter kring andra hundar * De kan ha ont i sin kropp * De kanske fått hälsa på hundar på promenad förut och därmed fått en förväntan på det som sen blir till frustration när hunden plötsligt inte får hälsa * Den kanske inte har socialiserats tillräckligt med andra hundar när den var liten * Vi kan ha råkat belöna beteenden vi inte vill ha * Den kan ha inbyggt i sin ras att va misstänksam eller ljudlig mot andra * Den kan vara understimulerad och har hittat på utfall som ett jobb om den saknar annat jobb * Den kan vara unghund och därför ha svårt att sortera intryck * Den kan göra det för att få feedback/uppmärksamhet från oss * Det kan vara ett inlärt beteende som kanske började med en känsla men nu bara är vana och reflex * Den kan vara rädd *Den vet kanske helt enkelt inte hur den förväntas bete sig, den har aldrig fått lära sig det. * Människan som håller i kopplet kan vara rädd eller arg * Det kan vara en kombination av flera saker. Det är alltså oerhört individuellt vad som är orsaken till att en hund reagerar negativt i hundmöten, och därför är det också oerhört individuellt vilken sorts träning som kommer fungera. Det kan vara rätt svårt att lista ut vad som är orsaken/orsakerna till hundens beteende, men det är en väldigt viktig nyckel till att kunna hjälpa hunden. Det är lätt att man blir hemmablind och får svårt att se hur det egentligen står till med hunden och en själv, och ännu svårare att veta vad som är bäst att göra, därför är det jättebra att vända sig till ett proffs och få hjälp. Jag hade en kund en gång vars hund helt slutade göra utfall bara av att matte blev konsekvent med att de aldrig hälsade på människor ute eller andra hundar i koppel. Bingo! Hunden fick mer kontroll, han kände sig trygg med att "vi ska inte engagera oss i andra, jag kommer inte bli tvingad till det", och det räckte för den individen. Andra hundar behöver mycket träning, de behöver övingar som först lärs in i helt andra situationer för att gradvis sen flyttas ut till de där "heta situationerna" där man kan komma att möta en hund. Vissa hundar behöver framförallt få mer positiva känslor, mer positiva, kring hundmöten, och vissa hundar behöver helt andra saker! Låt mig ta mina egna hundar som exempel på att det kan vara himla olika. OBS detta är inte en "gör såhär-guide". Miri podenco är en hund med väldigt mycket känslor rent generellt. Hon är alert och har mycket energi och en kombo av attityden "full fart framåt" och "va fan är de där?!". Hon har alltid varit mer eller mindre reaktiv. I början tog det sig i uttryck i att hon blev väldigt uppåt när hon såg hundar. Hon ställde sig på två ben eller gjorde uppvarvade podencohopp mot den andra hunden och kunde också skälla. Det var inte av rädsla eller aggression, det var en uppjagad glad reaktivitet som hon också kunde visa mot bilar, utekatter, andra människor ja egentligen vad som helst. Efter 5 (!!!!) olika attacker från lösa hundar ändrades den där känslan för Miri. Det blev en annan typ av reaktion där Miri sa till andra hundar "HÅLL DIG BORTA FRÅN MIG DITT EVENTUELLA ASSHOLE ANNARS SKÄR JAG DIG!!". Miri ska inte träna skvallerträning på andra hundar, det kommer inte hjälpa henne. Om jag tränar på ett sätt där jag belönar henne för att hon ser en annan hund så kommer hon bli ännu mer alert och uppskruvad när vi är ute, hon kommer börja leta andra hundar för att få belöning, och jag vill inte lägga den uppgiften på henne. Det ska inte vara hennes jobb att se andra hundar och agera, det ska vara mitt. Miri har alltså både starka känslor kring andra hundar, negativa upplevelser, ett allmänt högt på-system och ett starkt kontrollbehov. Dessutom kan skvallerträning vara bökigt och svårt i en situation där man dels ofta har jobbiga känslor själv, och dels har en hund som vill skälla och skutta och göra utfall, man ska tänka på att ta ut avstånd och att belöna med rätt timing och rätt ordning och se till att hunden inte skrämmer någon och att fumla fram den där osttuben och "ursäkta vi tränar kan ni vänta" o herregud det kan va så stressigt. Det som hjälpt Miri är först och främst det som är grundstenen i den här typen av träning, jag har vart inne på det förut, att ta ut avstånd, och att hon får ut den där energin och de där känslorna åt något annat håll än den andra hunden. Hon behöver också känna att hon gör något annat ballt, som inte är att jaga bort läskiga hundar och vi har lite olika sätt att göra detta på. Sätt 1: När jag ser en annan hund (eller hare eller katt) ute tar jag ut så mycket avstånd som jag kan, jag matchar Miris energi för att få henne med mig och säger glatt och rätt högt "då går vi!!" som är en signal vi tränat väldigt många gånger i alla möjliga andra lägen och nött in ordentligt. Det är fart och fläkt i rörelserna. Vi hoppar rakt in i skog om vi får möte på vägen, vi vänder och går andra hållet om det inte går på annat sätt, jag ber folk stanna, vända, vänta osv, vi joggar tillammans ut på ängar eller klafsar rakt genom små bäckar, vi gör alltid vårt allra bästa att ta ut avstånd så inte Miri behöver reagera utåt. Miris första jobb här är att fokusera på mig eller på uppgiften att röra sig med mig bort. När vi kommit en bit bort från hunden så kastar jag godis nästan våldsamt längst med marken åt ett annat håll än den andra hunden är, Miris andra jobb blir att "flyga på" godisarna och söka kontakt med mig efter varje godis-ät, medan vi tar oss längre och längre bort från hunden. Mitt kastande är mer intressant än hunden och vi fortsätter så tills jag märker att Miri fått ut det hon behövde, då övergår jag istället till att kasta godisar lugnt och utspritt som hon får nosa och söka som sitt tredje jobb . Jag passar på att lugna ner min egen andning. Det blir som en coola ner sig stund för oss båda. (såklart görs detta när den andra hunden är långt borta) Sätt 2. Jag kastar, medan vi rör oss bort från eller förbi den andra hunden, min vante eller något annat mjukt på marken framför Miri och säger "får jag den då?" (Som är en signal/ett trick jag nött in i massa olika andra lättare situationer innan). Miri flyger på den och plockar upp den med munnen och sedan är hennes jobb att hon ska gå vid min sida och bära den och titta på mig (hon väntar på att jag ska säga tack och ta den från henne och byta den mot en godis.). Denna uppgift är lite klurig för Miri. Hon måste koncentrera sig mycket för att klara av att hålla något i munnen, gå och titta på mig samtidigt så hon kan helt enkelt inte göra annat också då, såsom att göra utfall. Såhär såg det ut i början när vi tränade detta: Hon tycker att detta är roligt och hon ser stolt ut när hon gör det. Miri har aldrig blivit attackerad av en hund medan hon bär en vante i munnen, hon har alltid bara blivit belönad och firad, vilket hjälper hennes känslor på traven här, plus att både hjärnan och kroppen är upptagen med vant-bärandet, så utfallen uteblir. När man har en vante i munnen blir det dessutom svårare att skälla, om man nu ändå skulle känna för det. Här tränar vi i en betydligt svårare situation där en schäfer står och skäller på oss. Vi har som sagt tränat in detta i lugna situationer, vi började inomhus, och sen många många repetioner ute utan andra hundar. Man kan inte, med någon form av skill, ha livekonsert som steg 1 så att säga. Man måste ju repa och repa och repa först i sitt garage hemma utan publik. Här gör vi samma trick när vi passerar en utekatt som försöker provocera oss genom att sitta och stirra. Jag påkallar Miris uppmärksamhet tyst för jag vill inte skrämma katten så den ska börja kuta. Spiken är en helt annan typ av person. Hon är rent generellt ganska försiktig, och behöver väldigt lång tid att processa saker jämfört med Miri, hon är inte extrovert som Miri utan vänder saker inåt. Hon spelar inte tuff, hon är skör och visar det. Spiken har aldrig haft rädslor eller surkänslor kring andra hundar, hon tycker mycket om dem. Hundar är nog Spikens favoritart faktiskt. Hennes grej på promenad är att hon ibland kan dras med av Miris känslor om dom båda är med, och att hon väldigt gärna vill stanna, sätta sig eller lägga sig och titta väldigt länge på den andra hunden, och ibland vill hon också gärna fram och säga hej. Hon kan bli ängslig om den andra hunden verkar arg och/eller skäller men har i grunden en bra känsla kring andra hundar, hon har bara inte haft ett 100 % hjälpsamt eller artigt beteende kring dem. Vi har tränat så att Spiken får titta klart om jag märker att hon samtidigt är lugn med att vara där vi är och såklart att den andra hunden inte blir påverkad av att hon tittar. Med tittar klart menar jag att hon får vara stilla (som hon vill) och titta på den andra hunden tills hon processat färdigt och då fortsätter vi bara gå. Känner hon sig däremot nervös eller varvar upp och vill fram så är det inte hjälpsamt att titta klart, utan då använder jag "då går vi", och så rör vi oss från den andra hunden. Tittar hon och jag ser att hon blir lite ängslig, som på filmen här (I början har hon en lite vissen svans och vänder bort huvudet?) så säger jag "Vänd om" och backar några steg först och främst. (Ser ni att hon blir lättad och gladare efter några steg mot mig? Det var skönt att inte stå kvar tyckte Spiken.) Ofta är det hjälpsamt att man backar i början av att man rör sig bort, hundar har en grej för att vi backar, de tycker det är härligt att gå mot oss då. (Självklart ska "Vänd om" också tränas med många repetioner i enkla situationer utan andra hundar först. Det kan vara svårt att lära sig att sluta kolla på det man fokuserar på och istället vända och gå mot matte, det behöver nötas in) I klipp 2 i filmen ovan ser ni hur hon går vid mig och tittar mer avslappnat på hunden, (kika på hennes öron som är mjukare än i klipp 1, hon är också avslappnad i kroppen och runt ögonen, det syns inte på filmen men svansen är inte längre vissen här men inte heller spänd och uppåt) Jag säger bra och det jag berömmer är att hon är avslappnad, går framåt och inte skäller. Belöningen är där att hon får fortsätta titta på det spännande tv-programmet, hund som springer runt. (Spiken skulle inte ta en godis i detta läge) I tredje klippet tittar hon på mig medan vi går och då säger jag bra igen och kastar en köttbulle. När köttbullen är uppäten säger jag "nu går vi" för att det ska vara tydligt för henne att vi ska fortsätta förflytta oss framåt och inte hamna i att kolla på hunden igen. (Hunden på filmen skäller och springer runt oavsett vad vi gör, och även om jag går förbi helt utan hund). Man måste individanpassa! Om jag skulle försöka hetsa Spiken med den träning som jag och Miri gör så skulle hon tycka jag var jätteäcklig och allt skulle bli pannkaka. Om jag skulle försöka träna Miri som jag tränar Spiken skulle hon gapa och skrika på den andra hunden och troligtvis med tid både kunna mucka igång en hel del gräl med hundar och/eller rikta om sin energi mot mig. Jag tränar skvallerträning mot människor på promenad ute med Miri, det funkar hur bra som helst eftersom Miri inte har särskilt mycket känslor kring dem, hon ser en person och blir typ "Oj en person! Va ska man göra åt de nu då?!", och då är det en utmärkt uppgift för henne att komma till mig och skvallra. Ett sista exempel ang skvallerträning. (Detta är inte heller en gör såhär-guide) Min första hund, Ines, hade inga problem med andra hundar. Hon var däremot en hund som använts till hetsjakt på harar innan hon kom till mig och hade därmed enorma problem med att inte få jaga de 10 000 harar som bodde i Enskede där vi bodde då. Det kändes som helt omöjlig träning rent generellt med de där hararna, det var svåraste leveln liksom, Ines brukade ställa sig på två ben och SKRIKA, hon skulle kunna springa rakt genom el och taggtråd för att få jaga harar, hon blev helt okontaktbar och bara SKAKADE, det fanns ingen hejd. Hon reagerade väldigt starkt utifrån sin jaktinstinkt och av att historisk fått springa efter hararna, hon kände inte rädsla eller ilska. Jag började med att skvallerträna henne på saker som hon inte hade issues med alls. Människor, hundar, joggare. Det funkade jättebra och det blev tydligt för henne vad hon förväntades göra när vi mötte sådana, dvs vara vid mig och titta på mig. Inte gå fram mot dem eller titta på dem. Ines hade en sådan personlighet att skvallrandet inte blev stressande för henne, det blev bara ännu ett verktyg att öva kontakt för oss. Efter mycket skvallerträning på saker som inte engagerade henne så mycket kunde vi börja träna på samma sätt med utekatter, med rådjur och ....JA med harar. Med tid, management och massa annan träning så fick vi tillslut styrsel på de där hararna. Jag kunde ha henne lös i många miljöer, och 2 gånger har jag kallat in henne när en hare sprungit framför. Slutsats? Jag frågade på mitt instagram hur mina följare upplever skvallerträning, och svaren har vart lite varierande, men såhär känns det rättvist att sammanfatta dem: * Skvallerträning funkar rent generellt inte så bra i hundmöten och det finns flera olika skäl till varför det är så. * Skvallerträning kan funka jättebra i hundmöten för hundar som inte har så stora problem eller starka känslor. * Det är vanligt att skvallerträning funkar "lite". (Men funkar det verkligen då?) * Skvallerträning i hundmöten passar långt från alla hundar, och inte heller alla människor. * Skvallerträning kan vara väldigt hjälpsamt i andra sammahang. * Man bör inte fråga människor på Facebook eller brukshundsklubben eller på ICA hur man ska träna hundmöten bäst med sin hund, det är ofta en för komplex fråga. * Kontakta ett proffs och klura tillsammans med denne för att få effektiv träning! Tack för att ni läste inlägget! Kommentera mer än gärna med era egna tankar! <3 Hela texten som en 20 min videoföreläsning klicka!