top of page

Hundmötesproblematik.

Uppdaterat: 16 feb. 2023


Mitt längsta inlägg hittills, 11 minuters läsning! Svårt att hålla sig kort på ett så stort område.. Problem med hundmöten är väldigt vanligt och kan va jättejobbigt. Ofta kan det kan vara svårt att se något tydligt samband, ibland skäller hunden på andra hundar, ibland inte, man kan skämmas inför de man möter, man kan tom få höra elaka saker från människor ute som kan vara svåra att skaka av sig. Man tränar så gott man kan varje promenad, man försöker minnas vad som sagts om detta på valpkursen man gick, eller unghundskursen kanske, det var något om avstånd minns man, men vad mer, hur ska man faktiskt GÖRA? Så kanske man googlar eller frågar i en hundgrupp man är med i, och där kommer man sannolikt, lite beroende på vad det är för källa så att säga, få höra att skvallerträning är amazing och nummer 1 att använda vid hundmöten. Har man mycket otur får man höra att man ska korrigera hunden genom att rycka i den om den agerar utåt så den lär sig att inte göra så mer. Men det avfärdar man eftersom man inte tycket att det låter så trevligt eller smart. Man testar skvallerträning istället, och det funkar okej, men bara med jättelångt avstånd. Eller så kanske man inte riktigt förstår hur man ska göra, eller så verkar allt istället bli värre av det? Man undrar, vad fasen gör jag för fel? Skvallerträning som är så himla bra för alla andra.

 

Detta är mina 5 cent:

Skvallerträning är bra, alltså det kan tom vara toppen, men jag använder inte det som default-åtgärd i hundmöten för jag upplever helt enkelt inte att det är så himla hjälpsamt i det sammanhanget rent generellt. WHY? Jo: Det kan finnas väldigt många skäl till att hundar reagerar på andra hundar ute på promenaden. Kolla: * De kan ha jobbiga erfarenheter kring andra hundar

* De kan ha ont i sin kropp

* De kanske fått hälsa på hundar på promenad förut och därmed fått en förväntan på det som sen blir till frustration när hunden plötsligt inte får hälsa

* Den kanske inte har socialiserats tillräckligt med andra hundar när den var liten

* Vi kan ha råkat belöna beteenden vi inte vill ha

* Den kan ha inbyggt i sin ras att va misstänksam eller ljudlig mot andra

* Den kan vara understimulerad och har hittat på utfall som ett jobb om den saknar annat jobb

* Den kan vara unghund och därför ha svårt att sortera intryck

* Den kan göra det för att få feedback/uppmärksamhet från oss

* Det kan vara ett inlärt beteende som kanske började med en känsla men nu bara är vana och reflex

* Den kan vara rädd *Den vet kanske helt enkelt inte hur den förväntas bete sig, den har aldrig fått lära sig det.

* Människan som håller i kopplet kan vara rädd eller arg

* Det kan vara en kombination av flera saker.

Det är alltså oerhört individuellt vad som är orsaken till att en hund reagerar negativt i hundmöten, och därför är det också oerhört individuellt vilken sorts träning som kommer fungera.

Det kan vara rätt svårt att lista ut vad som är orsaken/orsakerna till hundens beteende, men det är en väldigt viktig nyckel till att kunna hjälpa hunden. Det är lätt att man blir hemmablind och får svårt att se hur det egentligen står till med hunden och en själv, och ännu svårare att veta vad som är bäst att göra, därför är det jättebra att vända sig till ett proffs och få hjälp. Jag hade en kund en gång vars hund helt slutade göra utfall bara av att matte blev konsekvent med att de aldrig hälsade på människor ute eller andra hundar i koppel. Bingo! Hunden fick mer kontroll, han kände sig trygg med att "vi ska inte engagera oss i andra, jag kommer inte bli tvingad till det", och det räckte för den individen. Andra hundar behöver mycket träning, de behöver övingar som först lärs in i helt andra situationer för att gradvis sen flyttas ut till de där "heta situationerna" där man kan komma att möta en hund. Vissa hundar behöver framförallt få mer positiva känslor, mer positiva, kring hundmöten, och vissa hundar behöver helt andra saker! Låt mig ta mina egna hundar som exempel på att det kan vara himla olika. OBS detta är inte en "gör såhär-guide".

Miri podenco är en hund med väldigt mycket känslor rent generellt. Hon är alert och har mycket energi och en kombo av attityden "full fart framåt" och "va fan är de där?!". Hon har alltid varit mer eller mindre reaktiv. I början tog det sig i uttryck i att hon blev väldigt uppåt när hon såg hundar. Hon ställde sig på två ben eller gjorde uppvarvade podencohopp mot den andra hunden och kunde också skälla. Det var inte av rädsla eller aggression, det var en uppjagad glad reaktivitet som hon också kunde visa mot bilar, utekatter, andra människor ja egentligen vad som helst. Efter 5 (!!!!) olika attacker från lösa hundar ändrades den där känslan för Miri. Det blev en annan typ av reaktion där Miri sa till andra hundar "HÅLL DIG BORTA FRÅN MIG DITT EVENTUELLA ASSHOLE ANNARS SKÄR JAG DIG!!". Miri ska inte träna skvallerträning på andra hundar, det kommer inte hjälpa henne. Om jag tränar på ett sätt där jag belönar henne för att hon ser en annan hund så kommer hon bli ännu mer alert och uppskruvad när vi är ute, hon kommer börja leta andra hundar för att få belöning, och jag vill inte lägga den uppgiften på henne. Det ska inte vara hennes jobb att se andra hundar och agera, det ska vara mitt. Miri har alltså både starka känslor kring andra hundar, negativa upplevelser, ett allmänt högt på-system och ett starkt kontrollbehov. Dessutom kan skvallerträning vara bökigt och svårt i en situation där man dels ofta har jobbiga känslor själv, och dels har en hund som vill skälla och skutta och göra utfall, man ska tänka på att ta ut avstånd och att belöna med rätt timing och rätt ordning och se till att hunden inte skrämmer någon och att fumla fram den där osttuben och "ursäkta vi tränar kan ni vänta" o herregud det kan va så stressigt. Det som hjälpt Miri är först och främst det som är grundstenen i den här typen av träning, jag har vart inne på det förut, att ta ut avstånd, och att hon får ut den där energin och de där känslorna åt något annat håll än den andra hunden. Hon behöver också känna att hon gör något annat ballt, som inte är att jaga bort läskiga hundar och vi har lite olika sätt att göra detta på. Sätt 1: När jag ser en annan hund (eller hare eller katt) ute tar jag ut så mycket avstånd som jag kan, jag matchar Miris energi för att få henne med mig och säger glatt och rätt högt "då går vi!!" som är en signal vi tränat väldigt många gånger i alla möjliga andra lägen och nött in ordentligt. Det är fart och fläkt i rörelserna. Vi hoppar rakt in i skog om vi får möte på vägen, vi vänder och går andra hållet om det inte går på annat sätt, jag ber folk stanna, vända, vänta osv, vi joggar tillammans ut på ängar eller klafsar rakt genom små bäckar, vi gör alltid vårt allra bästa att ta ut avstånd så inte Miri behöver reagera utåt. Miris första jobb här är att fokusera på mig eller på uppgiften att röra sig med mig bort. När vi kommit en bit bort från hunden så kastar jag godis nästan våldsamt längst med marken åt ett annat håll än den andra hunden är, Miris andra jobb blir att "flyga på" godisarna och söka kontakt med mig efter varje godis-ät, medan vi tar oss längre och längre bort från hunden. Mitt kastande är mer intressant än hunden och vi fortsätter så tills jag märker att Miri fått ut det hon behövde, då övergår jag istället till att kasta godisar lugnt och utspritt som hon får nosa och söka som sitt tredje jobb . Jag passar på att lugna ner min egen andning. Det blir som en coola ner sig stund för oss båda. (såklart görs detta när den andra hunden är långt borta) Sätt 2. Jag kastar, medan vi rör oss bort från eller förbi den andra hunden, min vante eller något annat mjukt på marken framför Miri och säger "får jag den då?" (Som är en signal/ett trick jag nött in i massa olika andra lättare situationer innan). Miri flyger på den och plockar upp den med munnen och sedan är hennes jobb att hon ska gå vid min sida och bära den och titta på mig (hon väntar på att jag ska säga tack och ta den från henne och byta den mot en godis.).


Denna uppgift är lite klurig för Miri. Hon måste koncentrera sig mycket för att klara av att hålla något i munnen, gå och titta på mig samtidigt så hon kan helt enkelt inte göra annat också då, såsom att göra utfall. Såhär såg det ut i början när vi tränade detta:


Hon tycker att detta är roligt och hon ser stolt ut när hon gör det. Miri har aldrig blivit attackerad av en hund medan hon bär en vante i munnen, hon har alltid bara blivit belönad och firad, vilket hjälper hennes känslor på traven här, plus att både hjärnan och kroppen är upptagen med vant-bärandet, så utfallen uteblir. När man har en vante i munnen blir det dessutom svårare att skälla, om man nu ändå skulle känna för det. Här tränar vi i en betydligt svårare situation där en schäfer står och skäller på oss.


Vi har som sagt tränat in detta i lugna situationer, vi började inomhus, och sen många många repetioner ute utan andra hundar. Man kan inte, med någon form av skill, ha livekonsert som steg 1 så att säga. Man måste ju repa och repa och repa först i sitt garage hemma utan publik.

Här gör vi samma trick när vi passerar en utekatt som försöker provocera oss genom att sitta och stirra. Jag påkallar Miris uppmärksamhet tyst för jag vill inte skrämma katten så den ska börja kuta.



 

Spiken är en helt annan typ av person. Hon är rent generellt ganska försiktig, och behöver väldigt lång tid att processa saker jämfört med Miri, hon är inte extrovert som Miri utan vänder saker inåt. Hon spelar inte tuff, hon är skör och visar det. Spiken har aldrig haft rädslor eller surkänslor kring andra hundar, hon tycker mycket om dem. Hundar är nog Spikens favoritart faktiskt.

Hennes grej på promenad är att hon ibland kan dras med av Miris känslor om dom båda är med, och att hon väldigt gärna vill stanna, sätta sig eller lägga sig och titta väldigt länge på den andra hunden, och ibland vill hon också gärna fram och säga hej. Hon kan bli ängslig om den andra hunden verkar arg och/eller skäller men har i grunden en bra känsla kring andra hundar, hon har bara inte haft ett 100 % hjälpsamt eller artigt beteende kring dem. Vi har tränat så att Spiken får titta klart om jag märker att hon samtidigt är lugn med att vara där vi är och såklart att den andra hunden inte blir påverkad av att hon tittar. Med tittar klart menar jag att hon får vara stilla (som hon vill) och titta på den andra hunden tills hon processat färdigt och då fortsätter vi bara gå. Känner hon sig däremot nervös eller varvar upp och vill fram så är det inte hjälpsamt att titta klart, utan då använder jag "då går vi", och så rör vi oss från den andra hunden. Tittar hon och jag ser att hon blir lite ängslig, som på filmen här (I början har hon en lite vissen svans och vänder bort huvudet?) så säger jag "Vänd om" och backar några steg först och främst. (Ser ni att hon blir lättad och gladare efter några steg mot mig? Det var skönt att inte stå kvar tyckte Spiken.)

Ofta är det hjälpsamt att man backar i början av att man rör sig bort, hundar har en grej för att vi backar, de tycker det är härligt att gå mot oss då. (Självklart ska "Vänd om" också tränas med många repetioner i enkla situationer utan andra hundar först. Det kan vara svårt att lära sig att sluta kolla på det man fokuserar på och istället vända och gå mot matte, det behöver nötas in) I klipp 2 i filmen ovan ser ni hur hon går vid mig och tittar mer avslappnat på hunden, (kika på hennes öron som är mjukare än i klipp 1, hon är också avslappnad i kroppen och runt ögonen, det syns inte på filmen men svansen är inte längre vissen här men inte heller spänd och uppåt) Jag säger bra och det jag berömmer är att hon är avslappnad, går framåt och inte skäller. Belöningen är där att hon får fortsätta titta på det spännande tv-programmet, hund som springer runt. (Spiken skulle inte ta en godis i detta läge) I tredje klippet tittar hon på mig medan vi går och då säger jag bra igen och kastar en köttbulle. När köttbullen är uppäten säger jag "nu går vi" för att det ska vara tydligt för henne att vi ska fortsätta förflytta oss framåt och inte hamna i att kolla på hunden igen. (Hunden på filmen skäller och springer runt oavsett vad vi gör, och även om jag går förbi helt utan hund).

 

Man måste individanpassa!

Om jag skulle försöka hetsa Spiken med den träning som jag och Miri gör så skulle hon tycka jag var jätteäcklig och allt skulle bli pannkaka. Om jag skulle försöka träna Miri som jag tränar Spiken skulle hon gapa och skrika på den andra hunden och troligtvis med tid både kunna mucka igång en hel del gräl med hundar och/eller rikta om sin energi mot mig. Jag tränar skvallerträning mot människor på promenad ute med Miri, det funkar hur bra som helst eftersom Miri inte har särskilt mycket känslor kring dem, hon ser en person och blir typ "Oj en person! Va ska man göra åt de nu då?!", och då är det en utmärkt uppgift för henne att komma till mig och skvallra. Ett sista exempel ang skvallerträning. (Detta är inte heller en gör såhär-guide) Min första hund, Ines, hade inga problem med andra hundar. Hon var däremot en hund som använts till hetsjakt på harar innan hon kom till mig och hade därmed enorma problem med att inte få jaga de 10 000 harar som bodde i Enskede där vi bodde då.

Det kändes som helt omöjlig träning rent generellt med de där hararna, det var svåraste leveln liksom, Ines brukade ställa sig på två ben och SKRIKA, hon skulle kunna springa rakt genom el och taggtråd för att få jaga harar, hon blev helt okontaktbar och bara SKAKADE, det fanns ingen hejd. Hon reagerade väldigt starkt utifrån sin jaktinstinkt och av att historisk fått springa efter hararna, hon kände inte rädsla eller ilska. Jag började med att skvallerträna henne på saker som hon inte hade issues med alls. Människor, hundar, joggare. Det funkade jättebra och det blev tydligt för henne vad hon förväntades göra när vi mötte sådana, dvs vara vid mig och titta på mig. Inte gå fram mot dem eller titta på dem. Ines hade en sådan personlighet att skvallrandet inte blev stressande för henne, det blev bara ännu ett verktyg att öva kontakt för oss. Efter mycket skvallerträning på saker som inte engagerade henne så mycket kunde vi börja träna på samma sätt med utekatter, med rådjur och ....JA med harar. Med tid, management och massa annan träning så fick vi tillslut styrsel på de där hararna. Jag kunde ha henne lös i många miljöer, och 2 gånger har jag kallat in henne när en hare sprungit framför.

 

Slutsats?

Jag frågade på mitt instagram hur mina följare upplever skvallerträning, och svaren har vart lite varierande, men såhär känns det rättvist att sammanfatta dem:

* Skvallerträning funkar rent generellt inte så bra i hundmöten och det finns flera olika skäl till varför det är så. * Skvallerträning kan funka jättebra i hundmöten för hundar som inte har så stora problem eller starka känslor.

* Det är vanligt att skvallerträning funkar "lite". (Men funkar det verkligen då?) * Skvallerträning i hundmöten passar långt från alla hundar, och inte heller alla människor. * Skvallerträning kan vara väldigt hjälpsamt i andra sammahang. * Man bör inte fråga människor på Facebook eller brukshundsklubben eller på ICA hur man ska träna hundmöten bäst med sin hund, det är ofta en för komplex fråga. * Kontakta ett proffs och klura tillsammans med denne för att få effektiv träning! Tack för att ni läste inlägget! Kommentera mer än gärna med era egna tankar! <3




268 visningar3 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

3 Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating

Funderade kring det där du skrev om att det ibland kan vara hjälpsamt att backa när man tar ut avstånd för att hunden gillar att gå mot oss när vi backar. När jag fick en BAT-kurs fick jag lära mig tvärtom, dvs att det var viktigt att vända ryggen mot triggern för att göra det tydligt för hunden att man byter riktning och tar ut avstånd. Tolkade det som att det var viktigt för att hunden inte skulle stanna upp och vända sig mot triggern på nytt pga att man som förare fortfarande hade kroppen riktad mot triggern. Hur tänker du kring det här? Nyfiken på att höra ett nytt resonemang i denna fråga :) / Ida

Like
Replying to

Tack för bra svar!

Är helt med på att BAT är sin egen grej, var mest nyfiken på att höra hur du tänkte kring just den här situationen, då jag tänker att det finns lite rätt i båda tillvägagångssätten. Gillar tankesättet att ”låna” det bästa från varje metod.


Du är bäst, keep up the good work! När jag blir med hund igen kommer jag utan tvekan anlita dig!

Like
bottom of page