När hunden inte klarar att vara utan en specifik person - om stark personbunden separationsångest
- Caroline Holgersson
- 31 okt.
- 5 min läsning
Vissa hundar blir stressade, ångestfyllda eller panikslagna, inte egentligen av att vara ensamma generellt utan när de lämnas av en specifik person.
För dom spelar det ofta ingen eller liten roll om hundens andra människa är hemma eller om grannen och hens 3 snälla hundar sitter hundvakt eftersom det bara är den specifika personen som är hela tryggheten för hunden. När den personen inte finns där är det som att hundens värld faller isär.
Det här är inte “vanlig separationsångest," utan något (ännu) mer komplext.
Svårighet med många namn.
Även inte-så-kära-barn kan ha många namn, här är några av de jag snappat upp:
Hyper-anknytning
Hyper-attachment
Klinisk separationsångest
Personbunden separationsångest
Attachment disorder
Oavsett vad man väljer att kalla det är det alltså en mer allvarlig variant av separationsproblematik, där hundens trygghet är starkt anknuten till en specifik individ.
Ines.
Min första hund Ines led av det här.
Hon hade en extremt stark ångest och stress kring att vara ifrån mig. I början var det så illa att hon ylade, pep, sprang runt hemma och vägrade äta eller dricka om jag lämnade henne hemma med hennes husse och våra katter.
När jag var sjuk och husse skulle gå med henne på promenad vägrade hon gå. Om vi var ute allihopa samtidigt och jag tog nått steg för långt från henne blev hon orolig. Hon hade alltid koll på mig, följde efter mig från rum till rum och grät utanför toadörren om jag stängde den för att kissa.
Jag följde alla råd (baserade på positiv förstärkning) kring ensamträning. Vi övade och övade och "gjorde alla rätt", och även fast det mycket långsamt absolut blev bättre med tid blev det aldrig helt bra.
Jag hade fruktansvärt dåligt samvete om jag var tvungen att lämna henne med husse eller någon annan person mer än korta stunder.
Så jag gjorde om hela min tillvaro för att minimera de gånger hon inte var med mig. Jag valde bort resor, kalas, bröllop, läkarbesök, middagar med vänner, jobb och allt man kan tänka sig för att inte lämna henne.
Jag spenderade otroliga mängder tid sittandes i bilen med Ines medan husse handlade eller gjorde ärenden. Jag tog med henne på toaletten med mig om vi var någonstans, frågade väldigt många människor som jobbade på apotek, byggvaruhandlar, restauranger och alla möjliga ställen om de kunde göra undantag för oss och låta henne följa med in.
En sak jag verkligen önskat jag gjort såhär i efterhand var att tidigt, gärna direkt, söka professionell hjälp. Hade jag gjort det hade jag kanske fått veta tidigaret att den typen av separationsproblem Ines hade oftast inte går att träna utan stöd av medicinering, och det hade besparat oss båda väldigt mycket sorg och frustration.
Klassisk ensamhetsträning räcker inte för hundar som Ines. Det behövs mycket ofta betydligt mer tid, planering, försiktighet, tålamod och ofta även medicinsk behandling för att hjälpa hunden.
Hur kan det märkas?
Hundar med stark personbunden separationsångest kan:
Följa sin utvalda person överallt i hemmet, oförmögna att vila på avstånd.
Hålla stenkoll på varje rörelse – alltid med ett öga på “sin människa”.
Reagera med oro eller panik redan när personen reser sig upp eller tar på sig jackan.
Stressa eller vägra gå vidare om personen försvinner ur sikte på promenad, även om någon annan är med.
Ha svårt att koppla av med andra människor – eller med andra hundar – om huvudpersonen inte är där.
Visar tecken på stress såsom: flås, skakningar, gnäll, ylande, matvägran, destruktivitet eller vägran att följa med andra, även personer de tycker mycket om.
Vid olika typer av "klassisk separationsproblematik" kan man ofta använda hundvakt, dagis eller familjemedlemmar för att minska hundens stress. Hos en hyper-anknuten hund fungerar oftast inte det. Den blir lika orolig med andra människor som när den är helt ensam. Det gör det mycket svårare att hålla hunden “under tröskeln” – det vill säga i ett känslotillstånd där den är så pass lugn att den fortfarande kan ta in träningen.
För dessa hundar är det alltså inte tillräckligt att någon är där. Tryggheten för dem är kopplade till en särskild person, inte i sällskap i sig, det gör skillnad, stor skillnad för hur man behöver lägga upp träningen.
Hur kan man själv hjälpa sin hund?
1. Försök sprida ut tryggheten
Hjälp hunden att upptäcka att bra saker kan hända även utan dig. Låt andra människor få bli en del av hundens vardagliga, positiva stunder – promenader, lek, mat, ben, lugn samvaro.
Samtidigt får du, som är huvudpersonen, försöka ta ett litet steg tillbaka i vissa situationer för att uppmuntra hunden att bygga fler trygga relationer. Viktigt att det alltid under hundens stresströskel dock.
2. Hitta det minst stressande alternativet
Alla hundar är olika. En del klarar kanske dagis bättre än hundvakt, andra föredrar att gå med någon annan medan du stannar hemma.
Gör en enkel karta över din hunds trygghetsnivåer, exempelvis:
Mest stressande → helt ensam
Minst stressande → tillsammans med dig
Mellanlägen → partner, hundvakt, vän, dagis …
Utgå från det minst stressande scenariot och träna på att bygga trygghet där. Hunden ska alltid vara lugn, annars är det för svårt.
3. Medicinsk behandling kan behövas
Hos vissa hundar är oron så hög att det inte går att träna effektivt utan medicinskt stöd. Veterinär kan då ordinera ångestdämpande läkemedel – antingen som daglig behandling, eller vid särskilt utmanande situationer.
Syftet är inte att ersätta träningen, utan att göra den möjlig. En hund som ständigt ligger över sin ångesttröskel kan inte lära sig att känna sig trygg, oavsett hur pedagogiskt vi tränar.
Till dig som är "huvudpersonen."
Det här handlar inte om nått "bristande ledarskap" eller “curling”.
Kanske har du fått höra att det är ditt fel att hunden är så fäst vid dig, att du skämmer bort hunden, att du bara borde låta hunden skälla och yla så den lär sig att det inte ger nått eller att det handlar om dramatiska överdrivna känslor hos hunden, eller trots.
Det är inte hundens fel, och det är inte ditt fel heller. Hundar är inte dramatiska, och de trotsar inte.
Det är inte rimligt – eller hälsosamt – att vara tillgänglig för sin hund dygnet runt och det är okej att känna sig trött, ledsen, trängd, irriterad eller otillräcklig.
Framsteg går ofta långsamt, men det går. Med tålamod, varsamhet och rätt stöd kan även dessa hundar lära sig att vara lugna, både ensamma och utan sin huvudperson.
Det rekommenderas inte att försöka lösa problemet på egen hand. Med professionellt stöd, en stegvis plan, och ibland medicinsk hjälp, kan hunden gradvis lära sig att stå stadigare även när du inte är där.
Anlita en hundbeteeutredare för hjälp och stöd, det är för svårt att göra själv.
Kommentarer