top of page
  • Caroline Holgersson

Saker jag önskar jag vetat som ny hundägare och tips till nya hundägare

Oh herregud så nervös jag var när jag skaffade min första hund Ines. Jag har läst massor av bra och dåliga böcker och mer eller mindre bott i hundgrupper på Facebook för att suga åt mig all ALL info som bara fanns. Jag skulle göra ALLT RÄTT tänkte jag. Vi skulle få den bästa relationen och jag skulle vara den bästa hundägaren genom tiderna, slå något slags Guinness rekord för jag skulle vara så duktig. Vinna priser som årets hundmamma VARJE ÅR.

Ines var 3 år när hon flyttade hem till oss, hon kom från ett shelter i Spanien. I familjen fanns då jag, min sambo och våra två katter Konken och Vesslan. Vi bodde i en lägenhet i Enskede gård i Stockholm där det fanns 400 000 harar överallt (Ines hade utnyttjats som hetsjakthund på just harar i Spanien innan hon dumpades). Det jag var mest nervös för var att jag skulle fucka upp på något sätt och råka traumatisera Ines, och att hon skulle mörda katterna. Spoiler, hon mördade ingen katt. Spoiler 2, jag traumatiserade, mig veterligen, inte henne. Såhär i efterhand känner jag mig stolt över många delar av vår första tid tillsammans. Jag är tex glad för att jag långt innan hon kom bestämt mig för att träna belöningsbaserat. Jag är glad för alla kloka förebyggande saker jag tränade med henne, ljudträning, skvallerträning, veterinärsträning och hantering, social och miljöträningen. Glad för de säkerhetsåtgärder jag vidtog med katterna tills jag verkligen kände jag kunde lita på deras relation. Jag är väldigt nöjd med att jag första året om inte ännu längre (!) var en levande godismaskin som alltid hade godis i alla fickor och överallt hemma så jag alltid hade en möjlighet att förstärka de beteenden jag ville ha. Alla miljoner timmar vi la på att träna kontakt och inkallning som sen gjorde att Ines faktiskt kunde vara lös i många miljöer trots sin jaktbakgrund.

Vad hade kunnat göras annorlunda då Jo.. Det var bra att jag läst på mycket innan, men jag tror kanske att det blev lite väl mycket. Allt jag läst i grupper på nätet fick mig att tänka att det var väldigt väldigt lätt att små misstag fick enormt stora konsekvenser. Så kan det såklart vara om man har redigt med otur, men jag tänkte att det var mer regel än undantag och det gjorde mig väldigt, väldigt ängslig och på spänn hela tiden.

Jag var också enormt dömande mot mig själv vid minsta lilla misstag. Var det hjälpsamt för någon av oss? Nej inte alls. Hade vi båda mått bra av att jag haft lite mer generellt chill, samt värme och förståelse för mig själv? Ja. Absolut. Ines led av stark hyper attachement/separationsångest från mig, och en sak jag verkligen önskat jag gjort var att tidigt söka professionell hjälp för det. Hade jag gjort det hade jag kanske fått veta direkt att den typen av separationsproblem Ines hade inte går att träna utan stöd av medicinering, och besparat oss båda väldigt mycket sorg. Jag önskar också att jag aldrig någonsin släppt henne i rastgård med hundar vi inte kände. I början av vår tid tillsammans hade jag en bild av att det var viktigt för henne att få träffa massa hundar. Jag trodde, precis som många andra hundägare gör, att hon skulle må dåligt på något sätt utan det. Ines hade aldrig problem med andra hundar, vilket ytterligare stärkte min idé om att jag var dålig om jag inte lät henne springa runt med andra hundar. Men en dag i hundrastgården gick något fel och hon blev jagad, på allvar, av 3 stycken stora hundar. Det var tydligt för mig att det inte var lek, och om de hunnit ikapp henne så tror jag att det hade gått väldigt illa. Nu gjorde dom inte det och vi gick därifrån, Ines blev tack och lov varken skadad fysiskt eller psykiskt av händelsen, men jag blev, och jag gick aldrig mer till en hundrastgård där det fanns främmande hundar igen. Nu när jag utbildat mig inom hund vet jag att ingen hund behöver den typen av "socialt umgänge". Det är mycket bättre att hunden har några nära hundvänner som den får träffa än detta masslekande i rastgård. Det är helt enkelt inte värt det. Riskerna är för stora och utdelningen minimal. Andra saker som jag önskar jag tänkt på är att jag borde vart mer noggrann med att hon skulle värma upp ordentligt innan jag släppte henne lös att springa. Att jobba mer med friskvård. Jag borde träffat en fysioterapeut mycket tidigare för en ordentlig genomgång av hennes rörelseapparat.

Jag borde filmat mig själv mer i början när vi tränade för att lättare förstå vad jag behövde tänka på. Jag borde lekt mycket mer med henne. Jag önskar att jag sökt faktiskt stöd för min egen oro kring henne och inte tänkt att jag skulle klara allt själv. Jag önskar att jag på förhand vetat att allt skulle bli bra, hur fint allt skulle bli med tid, hur allt faktiskt skulle lösa sig. Till dig som ska skaffa eller redan har skaffat en hund vill jag sammanfattat säga: Var snäll mot dig själv. Konkret, tillåt dig att känna det du känner. Ta ansvar och sök stöd för din egen bit. Jämför dig inte med andra. Sök professionell hjälp för din hund direkt behov uppstår. Det är så mycket enklare att jobba med svårigheter innan de dykt upp, eller när det just dykt upp vs när hunden haft dem en längre tid.


Var selektiv med de hundar och människor du låter din hund träffa.


Lek! Filma dig själv och din hund ofta. Träffa en fysioterapeut så du kan vara säker på att din hund är smärtfri. (Nej, en veterinär räcker inte) Träna förebyggande. Var en godismaskin så du alltid kan belöna bra beteenden och förstärka dem.


Ok kompis? Ok.







48 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
bottom of page