När Miri flyttade in.
Jag tänkte börja med att berätta hur det var för oss. Dont worry, jag kommer vara mer generell i slutet. När Ines bott hos oss i ungefär 2 år så började jag känna att det var dags för en till hund. Jag gick in på Ines shelters (FBM) hemsida och såg nästan direkt en oerhört söt liten valp som jag kände, "Men hjälp. Hon måste bo här." Detta var bilderna jag såg, ni förstår ju själva. Jag hörde av mig till FBM och frågade om hon, Mirella hette hon, fanns tillgänglig. Det gjorde hon, och vi började tillsammans se över möjligheter för henne att komma hit. Mirella var ung då, och var ännu inte kastrerad. FBM så som många andra rescueorganisationer och shelters har som princip att aldrig adoptera ut okastrerade hundar, så Mirella skulle kastreras innan hon fick flytta. Helt okej för mig, även om jag inte är så bra på att vänta på saker.. Men väntan blev väldigt lång. Jag mailade och frågade hur det gick några gånger, fick inget svar. Jag började bli orolig, hade det hänt något? Efter en (för mig) lång tid fick jag ett mail från FBM:s chef Gisela. Hon skrev att Mirella blivit mycket sjuk. Hon och hennes syskon som alla var räddade från ett sk "killshelter" hade fått valpsjuka (distemper) och hade varit väldigt nära att dö. Hennes syskon hade inte klarat sig. Chefen skrev att Mirella nu var frisk, men fått neurologiska skador i form av konstanta muskelryckningar, samt att hennes tänder blivit påverkade av medicinen hon fått. Hon skrev att hon förstod om jag inte längre ville adoptera Mirella. Det ville jag. En tid senare stod jag, min sambo och Ines (som hängde med en vän till oss) på Arlanda och väntade, helt darriga av förväntan och nervositet.
När personalen kom med Mirellas bur gled den på något sätt av vagnen och dunsade hårt i golvet, så det var en mycket rädd liten hund vi fick träffa.
Hon piggnade på sig när jag tog fram köttbullarna och både jag och Jens blev kära i henne direkt. Ines fick hälsa på henne när vi kommit ut, och hon var nog lite förvirrad över varför den där lilla vita fjanten skulle med oss, medan fjanten tyckte Ines var den häftigaste hunden i Texas.
Dunsen på Arlanda visade sig ha framkallat ett brock vid svansen på Mirella, stort som en tennisboll. Den här lilla hunden hade verkligen inte haft tur alls i livet hittills. Jag ska inte dra alla vändor till elaka veterinärer som sa att hon aldrig skulle kunna bygga muskler och panik över eventuell operation som inte skulle täckas av försäkring, brocket gick tillbaka av sig själv och allt gick bra med det.
Mirella, som snabbt visade sig passa bättre i namnen Miri, Ploppen, Baba, Bobo och Blöjan var i rätt dåligt skick den första tiden hos oss. Fysiskt alltså. Psykiskt var hon en glad, fjantig, busig, peppad, modig, självständig unghund. Hon var så fysiskt svag att hon inte orkade sitta när hon skulle kissa, utan rasade liksom ner med rumpan. Hon orkade inte resa sig upp från att ha legat ner, så vi fick hjälpa henne. Hennes kropp fick aldrig vila då muskelryckningarna i hennes ben var konstanta. Man märkte på henne att hon tyckte sin egna kropp var dum.
Ines gick runt i en vecka och såg deprimerad ut, det var nog väldigt konstigt för henne med denna lilla sjuka hund som nu också tog vår uppmärksamhet, sen pang bom en dag så lossnade allt och Ines gjorde lekinvit och de lekte och umgicks som två glada syskon. Eller ja, en klok moster och en liten tonårsbulldoser.
Konken och Vesslan
Under den här tiden bodde vi också med två omplaceringsperserkatter, Konken och Vesslan, som trots deras sura uppsyner funkade bra med Miri efter någon vecka med intensiv träning.
Och så lilla Sassy..
Någon månad efter Miri flyttat in fick jag en fråga om att akut-joura en hund vars ägare blivit mega-allergisk och jag sa ja.
Sassy som vi döpte om till Spiken och Miri blev omedelbart bästa vänner och hon fick flytta in permanent, jag hade inte hjärta att skilja på dem. Men det är en story för ett annat inlägg.
Vi hade återkommande kontakt med veterinär och fysioterapeuter och byggde långsamt och varligt upp Miris kropp.
Med tiden upphörde ryckningarna som skulle vara kroniska, och Miri började se ut som en bodybuilder. Miris och Ines relation var fin, men Spiken och Miri är en kärlekshistoria. Ingen av hundarna eller katterna har någonsin haft ett allvarligt gräl med varandra och jag känner mig tacksam över att få ha delat, och fortsätta få dela livet med dem. Min "skaffa en hund till-story" var inte bara rosenskimrande men det blev för himla bra tillslut ändå.
Funderar man på att skaffa en hund till finns det några saker jag generellt tycker att man ska tänka på. Nummer 1. Hur är den hund jag har? Gillar den andra hundar? Har den många svårigheter i livet? Trivs den med att dela sitt hem med andra hundindivider? Om man tex har en pensionärsvovve som bara vill ha lugn och ro, kanske har nån krämpa, och inte orkar så mkt stoj är det kanske bättre att vänta med att skaffa en valp eller ny hund. Visst finns de de individer som blir upplivade av en yngre hund, men det är betydligt vanligare att nytillskottet istället blir en påfrestning för den gamla hunden. Har man en hund med beteendeproblem kan det vara en god idé att först se om man kan hjälpa den med dessa. Många saker tenderar smitta av sig, och vissa saker är riktigt svårt att jobba med när man har 2 hundar. Reaktivitet är en sådan sak tex. Nummer 2. Har jag råd? Herregud nu kostar ju allt verkligen så himla mycket. Veterinärsvård, försäkring, hundmat, hundgodis, hundprylar. Gör en noggrann uppskattning och se om ekonomin verkligen klarar en familjemedlem till. Om den blir sjuk, behöver operation, rehab, specialmat etc samtidigt som bilen går sönder.. Nummer 3. Hur är den hund jag har? Igen. Den nya hunden bör ha en personlighet som matchar den första hundens. Har man tex en hund som älskar att brottas och lekbitas och härja kan det vara klokt att även den nya individen uppskattar sånt. Nummer 4. Hur har du det? Har du tid och ork för en till gullnos? Orkar du gå dubbelt så många promenader om det skulle visa sig att hundarna behöver separata? Orkar du med den första perioden med en ny hund, att lära den alla rutiner, se till så alla hemma är glada och nöjda och inte bråkar, torka dubbelt så många tassar från lera, ta hand om allas känslor inklusive dina egna på ett bra sätt. Känner man att det passar himla bra nu med hund 2, KÖR för fasen. Hundar är meningen med livet enligt mig så självklart finns det en miljon underbara saker med att skaffa en till. Och, ibland är det inte perfekt timing, men det kan bli jättebra ändå.
Mer tips:
Har du fungerande rutiner med din nuvarande hund? Gå i koppel, hundmöten, chilla inne, vänta innan man rusar ut genom dörren etc. Annars, se till att ha det innan hund 2 kommer. Det är ohemuligt mycket jobbigare att träna 2 stojiga hundar.
Att tänka att en till hund löser problem med separationsångest kan vara lite av en fälla. Det finns verkligen inga garantier för att det hjälper. Har man otur får man istället 2 hundar som får panik när man ska lämna dem.
Förbered dig mentalt på att relationen du har till din första hund och den du kommer ha med den andra inte kommer kännas likadan. Den kommer sannolikt varken kännas eller vara på samma sätt, och det kan kännas konstigt men det är helt naturligt. Hundar är individer, man känner inte samma sak för alla.
Försök att inte ha så mycket förväntningar och bilder i huvudet om hur hundarnas relation ska vara så minskar du risken att bli besviken eller frustrerad. Vissa hundar går extremt bra ihop, andra gör inte det, och vissa funkar helt ok. Vi kan göra vårt bästa för att se till så att förutsättningarna för en lyckad match finns där men hur det kommer bli sen kan vi inte veta eller styra, det är liksom hundgrejer.
Här finns ett inlägg om att introducera 2 hundar för varandra.
Känner du att du står och väger och tvekar, skicka iväg ett mail till mig så kanske jag kan hjälpa till med klurandet. Du når mig som vanligt på ekhammarhund@gmail.com.